Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Många andra väntar också. Personalen har väl bara tagit en rökpaus eller så, tänker jag.
Till sist går jag fram till en disk och frågar en leende man i kostym varför det dröjer.
– Det är ingen fara, de gör en slumpmässig kontroll av ert bagage, upplyser han mig vänligt.
Flygplatsen ligger söder om Beirut, omgiven av de förorter som för närvarande attackeras av israeliska stridsflygplan. Jag hör dova smällar. När en timme har gått ropar plötsligt någon till. Alla störtar mot disken där den leende mannen i kostym sitter.
Ett femtiotal människor skriker samtidigt på arabiska och personalen bakom den där disken ler inte längre. En kvinna bredvid mig översätter:
– Våra väskor är kvar i Istanbul.
– Men min Airtag säger att min väska är här? säger jag och visar henne.
Detta får henne att triumferande vråla ut informationen så alla i folkmassan lystrar och börjar skrika i kör.
– Ge dig aldrig, de försöker lura oss, säger hon till mig.
En säkerhetsvakt försvinner för att leta på landningsbanan, en kille kryper ut genom luckan där bagaget ska komma in. Efter ännu en timme hävdar en flygbolagsrepresentant bestämt att väskan är kvar i Istanbul.
– Israel stör ut vår gps, din väska kom aldrig hit, säger personalen.
Men i Turkiet har de inga sådana problem, så om min väska var där hade min Airtag aldrig dykt upp i Libanon! Jag bråkar och bråkar, men det är som att köra huvudet gång på gång in i en vägg. Till slutar min spårningsenhet att uppdatera sig.
Jag lämnar flygplatsen utan mitt bagage. Nästa morgon har Airtagen vaknat igen. Den har flugit tillbaka till Istanbul.
Fakta.Emma Bouvin, Mellanösternkorrespondent, som just nu…
… följer: Ett libanesiskt konto på Whatsapp som uppdaterar om israeliska bombanfall. Det finns inget flyglarm i Libanon, så det är bästa sättet att hålla sig ajour.
… njuter av: Libanesisk mat. Den är faktiskt bäst.
… ser fram emot: Vapenvila.
Läs mer:
Prenumerera på nyhetsbrev från DN:s korrespondenter
”Jag hann inte ens packa våra pass – vi bara tog barnen och sprang”
Läs fler texter av Emma Bouvin
