Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
”Är det sant, är det verkligen sant?”
Iranier i exil vågade först inte tro på nyheten om ayatollans död på lördagen. När bekräftelse kom från först Israel och sedan USA öppnade människor i iranska städer sina fönster och släppte ut sina jublande röster. Euforin nådde sin klimax under natten mot söndagen, när dödsfallet av den andliga ledaren till sist bekräftades även av den iranska regimen.
Situationen liknade på flera sätt dagen då Hizbollahledaren Hassan Nasrallah i Libanon dödades i ett israeliskt anfall: timmarna av väntan på officiell klarhet, chockvågen som löpte över världen.
Det finns dock en stor skillnad. Nasrallah var en karismatisk terrorledare. Han sörjs fortfarande av hundratusentals, hans ansikte pryder byggnader och broar i Beiruts södra förorter.
Ayatolla Khamenei var många saker, men karismatisk var inte en av dem. Han var en fruktad ledare, en driven diktator som under sina många år vid makten lyckades söndra och härska och göra klart för alla och envar att hans – bara hans – beslut var de slutgiltiga.
Det finns förstås människor som sörjer 86-åringen ändå. Nyhetsankaret som i statlig iransk tv levererade dödsbudet gjorde det med en röst som var nära att brista för varje stavelse. Hizbollahsupportrar i Libanon lovade i sociala medier att hämnas ayatollans död, men eftersom de utlovade samma typer av hämnd efter Nasrallahs frånfälle och inte har agerat sedan dess är det kanske inte det främsta hotet för USA och Israel.
Regimen i Iran hänger inte på en man allena. Ändå är det så att Iran aldrig kommer att bli sig likt igen efter helgens händelser. Vem som än tar över efter ayatollan kommer att tvingas göra det på ett annat sätt. Med Khamenei dör ett hårdfört, oacceptabelt och mest av allt omodernt sätt att styra ett land med över 90 miljoner invånare.
Det var Khamenei som i början av 1990-talet omformade den iranska staten och underordnade presidentskapet, parlamentet och rättsväsendet hans eget ämbete. Han har satt sin prägel på kärnvapendoktrinen, relationerna till miliser som Hizbollah i Libanon och huthierna i Jemen. Varje större vändning i Irans inrikes- och utrikespolitik under de senaste tre decennierna bär Khameneis signatur. Så länge kontrollen fanns i hans händer skulle regimen aldrig ha gjort några betydande eftergifter på dessa strategiska pelare.
Hans efterträdare kan mycket väl vara ännu mer konservativ och hårdför. Men han kommer att ha samtiden emot sig. Under de senaste årens folkliga uppror i Iran har det stått klart att ayatollan har misslyckats med indoktrineringen av de iranska unga. Influenser från friare länder har sipprat in och fått ungdomar att vilja ha en annan framtid.
Historiskt sett i regionen har det sällan varit en god idé att bomba länder i demokratisk riktning. Förändring för iranierna måste komma från iranierna. Även om majoriteten vill slippa den iranska regimen, är det för många viktigast med lugn och stabilitet.
Nasrallahs död omformade Hizbollah och hela maktbalansen i Libanon. Den shiamuslimska milisgruppen har ännu inte återhämtat sig, även om dess idéer och ambitioner lever kvar.
Det är en lång, krokig väg framåt för alla som drömmer om ett demokratiskt Iran. Men en ny dag gryr efter ayatollans välde. Nu gäller det för iranierna att fånga den.
Läs mer:
Källor: CIA pekade ut Khamenei för Israel – för att döda honom
Ayatolla Khamenei är död
