Roman
Simone de Beauvoir
”Mandarinerna”
Övers. Åsa Moberg och Adam Inczèdy-Gombos
Natur & Kultur, 765 sidor
Litteraturvetare som skriver om Simone de Beauvoirs tegelsten ”Mandarinerna” brukar börja med att slå fast att boken är en nyckelroman, för att sedan förklara vilken av bokens romanfigurer som är en pappversion av vilken berömd författare av kött och blod.
För egen del kunde jag inte bry mig mindre om just den saken. Kanske påminner romanens unge opportunistiske vänsterförfattare Henri Perron om verklighetens Albert Camus. Vad vet jag? Jag känner inte honom. Det är en roman, inte en rapport, får jag lust att säga.
Det är den tjugofemte december 1944 och tyskarna har dragit sig undan från Paris. Himlen är svart och stilla, för första gången på länge. I en rödmålad lägenhet dekorerad med mistlar skålar en grupp vänner för ockupationens slut. Det är vänsterintellektuella och författare, folk från motståndsrörelsen och journalister. Kvinnorna har gamla malätna klänningar och ransoneringsskor som gnisslar när de går. De unga minns knappt världen innan kriget. De äldre vet vilken värld som gått förlorad.
Kvällen brinner på sidorna, man har en känsla av att vara inbjuden i deras krets, i det varmt upplysta rummet, bland dessa härjade och sorgsna människor som har överlevt, trots allt. De som under fyra år väckts av samma fråga: ”Fladdrar hakkorset fortfarande över senaten?”
Psykoanalytikern Anne Dubreuilh, bokens jagperson, tycks visserligen ha hamnat på en annan fest än de andra; en spökfest där de döda är mer närvarande än de levande. För henne är det ”den sista julen på jorden” och hon ser sina döda överallt. Alla som har mördats av nazisterna, eller stupat vid fronten, eller fått sätta livet till i motståndskampen, tycks stå och betrakta festligheterna från skuggorna, anklagande och vemodiga, eftersom de levande har glömt dem alldeles för fort. Hon blickar ut över festen och konstaterar: ”Allt som jag har fått, stjäl jag från dem”.
Över sjuhundra sidor rör sig romanen sedan kring just denna krets, med Anne Dubreuilh och Henri Perron som huvudpersoner, men också med nedslag hos Paule, som älskar Henri så olyckligt att hon till slut blir sjuk, och Robert, som älskar Anne som en avkönad kamrat. ”Det är en katastrof för en kvinna att bli älskad av en författare”, konstaterar romanen, och vem vet, det kanske är sant.
Romanen utspelar sig i en verklighet där böcker kan förvandla det offentliga samtalet och där kapitalismens död känns så pass nära förestående att man tycker sig kunna höra begravningsklockorna. I askan efter det samhälle som kriget har raserat försöker männen bygga en stark vänsterrörelse, Henri genom sitt arbete på tidningen L’Espoir och Robert genom sitt nygrundade politiska parti, som han drömmer om ska ena vänstern på bred front. Någon annanstans ägnar sig kvinnorna åt sitt, de tänker och arbetar och älskar, krymper sig utåt och expanderar inåt. Kriget har gjort en annan sorts skada på dem, eftersom de är förvaltare av helt andra saker. Hemmet och omsorgsarbetet är deras. Och kärleken, förstås.
Allihop minns de ett förflutet, innan katastrofen tog vid, som alltmer framstår som en underlig dröm, en tid då man utan svårighet kunde skilja på vän och fiende, en tid ”då livet var enkelt som en bild i en sagobok”. Man skulle kunna beskriva handlingen såhär: Kriget är slut, vad gör vi nu? Och vilka är vi egentligen, på andra sidan katastrofen?
Första gången jag läste ”Mandarinerna” var jag så pass ung att jag kunde känna respekt för en bok bara för att den var tjock. I flera veckor bar jag med mig den som en accessoar, lät den falla ner mot ett fönsterbord på Kafé Valand med en hård duns, så att alla måste titta upp och stirra på den genom rummet. Jag hade bestämt mig för att läsa boken eftersom jag hade ljugit när en bekant frågade om jag hade läst den. Ja, hade jag sagt. Klart jag har läst den. Snälla.
Och för att förvandla den där idiotiska lögnen till sanning hade jag nu lånat den på biblioteket, trots att jag egentligen tyckte att Simone de Beauvoir var mossig. Trots att jag var nitton år och mycket hellre läste ”Scum-manifestet”. Jag tog mig igenom boken med ett slags tapper disciplin, som om jag var en nunna och boken en obligatorisk men dödstråkig helig skrift. Jag visste att det brukade vara värt det – att det bortom känslan av plikt kunde uppenbara sig något som fick världen att vibrera.
Nu ges boken ut på nytt, tillsammans med Åsa Mobergs ”Simone och jag”, och det slår mig att jag numera är i samma ålder som Anne, hon som jag på den tiden tyckte var gammal som ett berg. Det verkar inte vara någon dålig sak att läsa boken som uråldrig, för när jag dyker ner i den igen, såhär tjugo år senare, krävs det ingen disciplin alls. Jag läser på samma sätt som Nadines tonårskärlek Diego läser Hegel och Kant, innan han mördas av nazisterna: som om jag slukar en deckare.
På den tiden var den enda romanfiguren jag kunde försöka spegla mig i just Annes tonårsdotter Nadine, en ful och outhärdlig flicka som underbart nog kan ”blöda med flit”. Jag läste henne som en iskall nihilist, tyckte att hon lekte med människor som andra leker med dockor. Nu känner jag i stället en stor ömhet för henne, den ömhet vuxna kvinnor känner för de unga, för hon är inte alls dålig, utan allvarligt traumatiserad. Kriget har både berövat henne barndomen och för evigt förpassat henne till dess trånga cell. Hon är inte det minsta ful, hon är förstenad av smärta.
En av scenerna som har fastnat i mig är den där Anne, Henri och Robert, under en cykelsemester genom ett hisnande landskap, sitter och svalkar sig på ett landsortstorg när de möter en tidningsrubrik om bombningen av Hiroshima. Och – som med ett blodrött yxhugg – klyvs världen i två. Här på torget surrar bina över lavendelsnåret, där borta har en stad med 400 000 invånare utplånats på ett ögonblick.
Det är samma yxhugg som vi lever i just nu, tänker jag och hjärtat sjunker. Man sitter vid havet i sin röda baddräkt och på andra sidan samma hav pågår massakern outtröttligt. Vad betyder ordet efterkrigstid när kriget är konstant? Hur gör man motstånd från sin dåsiga strand? ”Mandarinerna” försöker förstå litteraturens betydelse i en värld som har brunnit upp, den försöker ta reda på om det går att fortsätta skriva ”mitt bland Hiroshimas ruiner”. Det är möjligt, säger den. Det är omöjligt. Det måste gå.
I ögonblick känns boken som science fiction, som om jag läser ett dokument från en främmande socialistisk planet
I boken finns också en helt annan klyvning: de Beauvoir både raljerar över och sympatiserar med bokens privilegierade intellektuella, dessa mandariner, som befinner sig så långt från fattigdom och social utsatthet. Hon blottlägger deras elitism och borgerlighet, men kan samtidigt verka omedveten om sina egna blinda fläckar.
Här finns rasistiska benämningar på alla som inte är vita, exotism i beskrivningen av alla kulturer som inte är västerländska och en ganska misogyn blick på kvinnornas kroppar. När Anne besöker USA är det knappast Jim Crow-lagarna som upptar henne, och när hon besöker Mexiko betraktar hon lokalbefolkningen på håll, som om de befann sig bakom glas. Det var en annan tid, brukar man säga, men den förklaringsmodellen har jag aldrig gett mycket för.
Trots det är ”Mandarinerna” framför allt en bok om några som tror på att det går att förändra världen, som menar att ”de som kallar sig opolitiska [med nöd blir] reaktionära”. Det är en bok om att försöka få ordning på en politisk rörelse och misslyckas och försöka igen. I ögonblick känns det som science fiction, som om jag läser ett dokument från en främmande socialistisk planet, men så, på nästa rad, får jag en kuslig känsla av att boken i själva verket beskriver precis den verklighet som vi lever i, vi usla stackare.
Som när den ryske exilförfattaren Scriassane konstaterar att det bara verkar finnas två möjliga framtider för Europa: att bli införlivade av Stalin eller koloniseras av USA. ”Den amerikanska imperialismen”, säger han, ”kräver, på samma sätt som den ryska totalitarismen, obegränsad expansion”. Deras tid präglas, precis som vår, av totalitärt våld, dystra framtidsutsikter och farliga kulturströmningar.
Så hur läser man en bok som tycks rymma ett helt kosmos? Man kanske försöker och misslyckas, försöker igen. När man når slutet, utmattad som efter en lång vandring, så har kollaboratörer avslöjats, unga idealister blivit desillusionerade trettioåringar, relationer gått sönder. Men det mesta består: Kvinnorna är fortfarande underkastade männen och litteraturen ifrågasätter sitt eget existensberättigande i en ständig loop. Allt förblir vid det gamla och allt är i förändring.
När jag har lagt ifrån mig boken fortsätter en rad från sista kapitlet klinga i mig: ”Oro, sabotage, motstånd, det kan skötas av en minoritet.” Man behöver faktiskt inte vara många för att förändra världen, man behöver bara fortsätta försöka, igen och igen. Man kan vittna om massakern från sin dåsiga strand.
Läs mer:
Johanne Lykke Naderehvandi: När man väl har klivit in i häxornas krets vill man inte kliva ur
Kärleken som förändrade livet för Simone de Beauvoir
