Vi går uppför en brant backe som aldrig tycks plana ut och det är fortfarande 25 grader varmt trots att mörkret har fallit. Det är Sukkot, lövhyddohögtiden, på den israeliska, västra sidan och vi möter familjer på väg från synagogor och middagar. Många av dem bär omkring på palmblad, ofta i praktiska, avlånga fodral, lite som hur andra just nu i andra delar av världen bär runt på tennisracketar eller fiskespön.
På gågate-delen av Jaffa Street går lättklädda unga tjejer på väg mot fest förbi män med yllerock och enorma pälsmössor. En judisk fest pågår på ett torg, småbarn testar capoeira i ett hörn medan en ung kille med broderad kippa sjunger karaoke inför en stor publik i ett annat. Han drar av Viva la vida med Coldplay:
”I hear Jerusalem bells a-ringin’
Roman cavalry choirs are singin’”
Soldater med automatvapen i band över axlarna applåderar vilt när tonartshöjningen kommer.
Sedan drar han ett grovt rasistiskt skämt och då känner jag att det är dags att ta farväl
Vi ramlar in på en amerikansk sportbar, för vi vill se Nations League-matchen mellan Israel och Irland. I israeliska medier har det rapporterats om att Irland ville bojkotta matchen och om hur Irlands förbundskapten sagt att det är som att ”spela mot folkmord”. Vi tänker att det är en match många vill se.
Där har vi fel.
På sportbaren visas amerikansk fotboll på cirka 18 skärmar och fotbollsmatchen i fråga på en, liten, ovanför bardisken. Vid disken sitter Tom. Tom är amerikan och gick in på en resebyrå i Israel i början av 70-talet, efter att han hade gjort frivillig militärtjänstgöring. Där satt ”den vackraste flickan” han någonsin hade sett.
– Jag har betalat för den där biljetten ända sedan dess, säger han och skrockar.
Det är ett skämt han uppskattar, märker jag, för han berättar det en gång till på exakt samma sätt när fotograf-Linus hälsar på honom.
Nu har han och den vackra israeliska resebyråagenten två barn, två barnbarn och ett helt liv i Jerusalem.
Irland gör 1-0, sedan 2-0 och Tom stönar. Vid 3-0 ger han upp och kastar sig in i en beskrivning av varför USA behöver Grönland i stället.
Tom är anti-Netanyahu men pro-Trump. Och han är inte anti ”Bibis” politik, han tycker bara det är dags för rotation. Sedan drar han ett grovt rasistiskt skämt och då känner jag att det är dags att ta farväl. Det går att lyssna på människor och deras historier, men när de jämställer folk med apor måste jag markera. Tom tar förvisso inte illa upp.
– Jag är stolt rasist! säger han.
Fotograf-Linus har under tiden pratat med en ung tjej och hennes kille. De tycker om Israel för att det är ett så pluralistiskt land, att människor från olika platser och religioner kan leva tillsammans. Tjejen sörjer att omvärlden har tagit avstånd från Israel, hoppas på en ljusare framtid.
Mahmoud himlar med ögonen, orkar inte lyssna på sin vän
Vi går några hundra meter österut. Precis innanför muren till gamla stan är en liten palestinsk vinbar fortfarande öppen. Två gäster med en stor, lufsig hund bjuder oss att sitta med dem.
De heter Hassan och Mahmoud och hade planerat att fira Mahmouds 51-årsdag med middag, men Hassan fastnade i trafikkaos på Västbanken eftersom det israeliska försvaret stängde i princip varenda palestinsk by.
– Det gör inget, jag vill ändå inte fira. Det är tvåårsdagen av Nasrallahs dödsdag i dag, säger Mahmoud.
Han talar alltså om ledaren för shiamuslimska, libanesiska Hizbollah, vars väpnade gren är terrorklassad av EU.
– Hamas är för övrigt hjältar, säger Mahmoud.
Jag ifrågasätter hans uttalanden. Hassan kastar sig då in i en förklaring till varför hans vän säger som han säger, om hur ingen av dem är för dödandet av civila, kidnappningarna av kvinnor och barn den 7 oktober, om hur man måste förstå grunden till allt för att begripa var vi har hamnat.
Mahmoud himlar med ögonen, orkar inte lyssna på sin vän. Han vill hellre berätta för mig att han har gått ner över 50 kilo på ett år. Han gjorde det genom att undvika socker och salt. Han visar bilder på sitt tidigare trinda jag, ler stolt.
– Religion spelar ingen roll. Jag är ateist. Du ser väl att vi dricker öl! säger Hassan.
Jag påpekar att han faktiskt dricker alkoholfri öl. Det hade han ingen aning om. Han springer in på baren för att få en med alkohol – men nu har de stängt kassan.
Läs fler krönikor av Emma Bouvin:
”Själv har jag såklart börjat träna. Ja – igen”
”Troligen har min avundsjuka skrivit hela den här texten”
”Ingenting av detta syns förstås på min Instagram”