Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Alla i Israel minns var de befann sig den 7 oktober 2023, klockan 06.29 på morgonen. Det var då terrorgruppen Hamas inledde sin omfattande attack mot Israel, en attack som fortfarande skickar svallvågor genom Israel på i princip daglig basis.
Det kan handla om ett Hamasbefäl som uppges ha dödats, eller om anhöriga som fortfarande saknar svar på hur det kunde hända, hur deras älskade kunde ryckas ifrån dem. Nu senast har det handlat om årsdagen. I Israel högtidlighölls den för ett par dagar sedan, under helgdagen Simchat Torah, vilket var samma helgdag som attacken utfördes.
7 oktober är högst närvarande i valkampanjerna, som är intensiva och aggressiva
På Simchat Torah dansar religiösa judar för att hylla de heliga skrifterna och för att avsluta den judiska högtidssäsongen. Detta år ville en grupp dansa på platsen där Novafestivalen hölls för tre år sedan, platsen där 378 festande ungdomar dödades av Hamaspatruller.
Andra ville absolut inte att någon skulle dansa där. Anhöriga till ungdomar som berövades sina liv höjde sina röster mot initiativet, protesterade mot att det skulle dansa ”på deras blod”. De såg det inte som en hyllning, utan som en skymf.
Det dansades ändå. Men mest på en parkeringsplats i anslutning till det som brukade vara scenområdet på festivalen. På platsen där tusentals, ovetande om vad som komma skulle, dansade den 7 oktober, hölls i stället en tyst protest.
Israel är ett splittrat land. Det märks extra mycket nu, när folket snart går till valurnorna. Häromveckan stod jag på en gata i Jerusalem, precis under en enorm affisch med den högerextrema ministern Itamar Ben-Gvirs ansikte, när några unga valarbetare från oppositionen drabbade samman med helgflanörer. En del förbipasserande blev så vansinnigt arga bara av att se valarbetarna på gatan att de gick fram och vrålade i deras ansikten. Andra spottade när de gick förbi.
Opinionsmätningarna visar på ungefär samma läge som i den svenska riksdagen: dött lopp. Det finns två jämnstora block, varav inget kan bilda egen majoritet och så finns det en grupp arabisk-israeliska partier som båda blocken vägrar samarbeta med.
Ändå tog kriget inte slut. Ändå är såret likväl öppet
7 oktober är högst närvarande i valkampanjerna, som är intensiva och aggressiva. ”Regeringen måste bytas ut, annars händer det igen!” ”Om oppositionen vinner så händer det igen!”
Skräcken för att det ska hända igen finns ständigt närvarande.
De blodiga barnrummen i kibbutzen Be’eri, stanken av död på Novafestivalens fält, liken längs med motorvägen i södra Israel och de traumatiserade överlevarnas historier. Allt som etsat sig fast på näthinnan för oss som upplevt dagarna efter attacken. En del saker försvinner inte för att tiden går. En del saker ska kanske inte göra det heller, en del fasansfulla minnen måste upprepas och upprepas för att ingen någonsin ska glömma.
Precis efter den förra årsdagen kom Israel och Hamas överens om ett avtal. De sista israeliska gisslantagna släpptes och palestinska fångar friades. Den mest intensiva delen av kriget i Gaza, som kostat tiotusentals palestinska liv, tog slut.
Ändå tog kriget inte slut. Ändå är såret likväl öppet. Den israeliska, nuvarande regeringen, gör inte mycket för att försöka läka det, snarare tvärtom. Premiärminister Benjamin Netanyahu använde en del av sitt årsdagstal åt att prata om hämnd. Om hur alla inblandade ska straffas.
Frågan är om oppositionen kan göra något annorlunda, om den skulle vinna.
Och om israelerna ska få dansa igen. Tillsammans.
Läs mer:
Hamas attack mot Israel den 7 oktober 2023
Nathan Shachar: Ramaskri när massakern blev en ”händelse”