Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Dramathriller
”Interna utredningar: Fall 137”
Regi: Dominik Moll
Manus: Gilles Marchand, Dominik Moll
I rollerna: Léa Drucker, Jonathan Turnbull, Mathilde Roehrich med flera. Längd: 1 tim 55 min (Från 15 år). Språk: franska. Biopremiär.
2018 skakades Frankrike av Gula västarna-protesterna – en kris som utlöstes av att president Emmanuel Macrons regering planerade en höjning av drivmedelsskatten. Missnöjesyttringarna ledde vid flera tillfällen till våldsamma kravaller där polisen använde vattenkanoner och tårgas för att skingra demonstranterna.
Den franske regissören Dominik Molls senaste film utspelar sig i efterdyningarna av detta och följer polisen Stéphanies (Léa Drucker) arbete som internutredare på franska IGPN (Inspection générale de la police nationale). Hennes noggrannhet och starka patos med de drabbade är dock inte alltid så uppskattat av den egna kåren. Särskilt inte som en av hennes uppgifter blir att hitta de skyldiga till att en ung man träffats i huvudet av en gummikula.
De senaste åren har Dominik Moll gjort ett rejält genreskifte. Med genombrottet ”Harry. En vän som vill dig väl” (2000) och senare ”Lemming” (2005) etablerade han sig som en egensinnig filmare i gränslandet mellan drama och skräck. På senare tid har han dock landat i mer verklighetsbaserade berättelser. Den förra filmen, ”Natten till den 12:e” (2023), handlade till exempel om ett verkligt mord på en ung kvinna. Den gången låg fokuset framför allt på den sexistiska jargongen inom poliskåren medan det denna gång snarare handlar om byråkrati och tystnadskultur.
Stéphanies jakt på bevis driver filmen framåt. Vittnen kallas in till förhör och material från övervakningskameror samlas in. Tilltron till rättssamhället bland medborgarna är låg, särskilt bland de som bor i förorterna (en av dem spelas av Guslagie Malanda från rättegångsdramat ”Saint Omer”) eller invånare i försummade samhällen som Saint-Dizier där den drabbade pojken och hans familj bor.
Till formen är filmen avskalad. Genom stillbilder och mobilfilmer från demonstrationer närmar den sig nästan ett dokumentärt bildberättande utan att för den skull lämna fiktionens värld. Greppet att låta Stéphanies inre monolog, som mest består av torra lägesrapporter, ackompanjeras av musik och dubbelexponeringar för tankarna till 1960-talets franska nya våg.
Rent stilistiskt ger tyvärr dessa ytterligheter bara ett splittrat intryck. Filmen är betydligt intressantare som tidsdokument på temat ”Vad nöden kräver”. Den kontroversiella användningen av så kallade LBD-vapen (Lanceur de balle de défense) är till exempel central för intrigen. Dessa ”mindre farliga” vapen skadade nämligen flera demonstranter allvarligt under protesterna. Det moraliska dilemmat hade dock kunnat skruvas upp betydligt. Istället förblir det faktum att Stéphanie slits mellan sin lojalitet med kollegorna och dem hon är satt att tjäna – det vill säga medborgarna – en intellektuellt glasklar konflikt som aldrig riktigt känns i magen.
Se mer. Tre andra franska filmer om poliser: ”Polis” (2011) ”Les Misérables” (2019), ”Bac Nord” (2020)
Fler film- och tv-recensioner i DN















