Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Essäer
Artur Dron
”Hemingway vet ingenting”
Övers. Mikael Nydahl
Ellerströms, 155 sidor
Artur Dron har Gud på sin sida. Gud följer honom och hans landsmän ner i skyttegravarna, gör dem sällskap ”i varje grop och under varje beskjutning”, finns hos dem under illdåden de utsätts för, närvarar vid drönarangrepp och fångutväxlingar, vakar till och med över ateisterna bland dem, när dessa går i döden för sitt land. Gud är godhetens garant i Ukraina eftersom ”det onda”, enligt Artur Dron, ”uppstår när människan väljer något annat än Gud.”
Även den som är främmande för denna stränga, moralistiska teologi kan ha glädje av hans sätt att resonera eftersom tonen är så rak och exemplen så tydliga. Lite svårare att svälja är det intellektuella huvudtemat för hans nyss utkomna, av Mikael Nydahl fint översatta essäbok: krigslitteraturens naivitet.
Artur Dron började läsa Ernest Hemingway tidigt och i hans bokhylla i barndomshemmet stod böcker av Erich Maria Remarque och Evelyn Waugh. Men när Ryssland invaderar Ukraina och författaren själv anmäler sig som frivillig och placeras vid fronten i Donbas kommer han att ifrågasätta deras betydelse.
Inte för att de i egenskap av fiktion krockar så tydligt med den krigsverklighet han tvingats in i, utan för att verkligheten som dessa böcker faktiskt skildrar handlar om en strid om ”territorier” snarare än om ”existens”, och för att visionen om människan som de enligt Dron presenterar nu ter sig alltför flat. Här förlänas fiendesoldaten sensibilitet och erfarenhetsregister som han ur Drons perspektiv antingen kategoriskt saknar eller inte förtjänar att förlänas.
”Den yppersta krigslitteratur som skrivits är ur stånd att berätta någonting om det krig som vi själva lever och dör i. För det är ett krig den aldrig har bevittnat.” Chinua Achebe? Gabriel Garcia Márquez? Marguerite Duras och Imre Kertesz? Följden av Drons påstående är att författare som dessa inte förmedlar något väsentligt om krigets erfarenhet och att fasorna de beskriver inte kommer i närheten av det som sker i Ukraina i dag.
Visst väger man Drons resonemang mot faktumet att han talar med utgångspunkt i ett mycket akut nu, militärinvasionens pågående skeende där upplevelsen av att ha blivit berövad hela sin livsvärld är styrande. Samtidigt är boken mer än bara ett strids- och ångestrop, den är också just: bok, argument, idé. Den efterfrågar moralisk resning och försöker övertyga. Vi måste, inskärper Dron, förstå vad Ryssland är för slags land. Att fördöma Putin och diktaturen är inte nog. Problemet är folket: ”Runt etthundrafyrtiotremiljoner människor. Ryssarna.”
Vi måste, inskärper Dron, förstå vad Ryssland är för slags land.
Och egentligen mer än så. Problemet är hela den ryska kulturen: ”Sergej Jesenin, Vladimir Majakovskij, Iosif Brodsky, Anna Achmatova och alla de andra – det är deras kultur. Och det är inte bara en annan kultur, det är en fientlig kultur. Det är en kultur av mördare och terrorister.” ”Vad”, frågar Artur Dron, ”är en nationalkultur värd om den föder så många mördare?” Och jag dristar mig till att tänka att en jude kunde ställa en liknande fråga. Men med avseende på den tyska kulturen och den polska kulturen och den ukrainska kulturen. Och en palestinier kunde säkerligen göra det med avseende på den judiska. Och en nigerian med avseende på den brittiska. Och i samtliga fall vore det uttryck för en totalitär impuls vars intellektuella värde är mycket begränsat.
Lyckligtvis rymmer denna bok mer än dessa resonemang. Här finns också skildringar av kriget som förblir läsvärda. Inte minst historien om sjukvårdaren Oleksandr Kobernyk, som Dron turnerar och återvänder till flera gånger, vid varje tillfälle ur ett nytt perspektiv och med ett knippe ny information som han tillhandahåller läsaren.
Då, när vi får följa soldaten Artur Dron i hans yrsel och dövhet efter en granatattack, och i hans kilometerånga vandring i sönderbombad terräng från skyttegraven till basen, släpande sin stupade kamrat i en sovsäck efter sig, är det som om alla domslut ger vika inför existerandets kalla sanning och inför den dumma övertygelse som endast bär namnet litteratur.
Läs fler texter av Gabriel Itkes-Znap och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.