Man brukar säga att eskimåerna har hundratals ord för snö. Finns det någon folkgrupp som har samma jättevokabulär för gråt?
– Nej, spanskan har inte fler ord för gråt än svenskan, om det är så du menar. Skillnaden är snarare kulturell. I vissa kulturer hyr man in gråterskor på begravningar, i andra är det mer ”gråt på riktigt eller låt bli”.
På tal om begravningar: Thåström sjunger att han aldrig gråter när han går på begravning, men bölar som ett barn när han ser en på tv. Finns det en förklaring?
– Han beskriver en filosofisk paradox som går tillbaka till Aristoteles dagar. Det finns en historia om en besegrad farao som ser sin son avrättas och sin dotter slås i bojor utan att röra en min. Men när han ser en gammal vän stå och tigga brister det totalt. När vi är helt förkrossade så gråter vi inte, kanske för att vi inte kan ta in det fruktansvärda och kapitulera inför situationen. Men när vi ser någon annan lida kickar medlidandet in. Att gråta framför tv:n är dessutom enklare och säkrare. Det kostar inget socialt, vi har en trygg distans.
Roland Barthes påstår att gråten tar vid där språket slutar. Ligger det något i det?
– Tänker man på det en sekund så gäller det alla känslor. När vi blir arga skriker vi, när vi blir glada skrattar vi, trots vår talförmåga. Språket har gjort oss oerhört bra på att uttrycka komplexa saker med enorm precision, men när jag drar ett skämt vill jag inte att du med ord förklarar att du tycker skämtet är roligt och varför, jag vill att du ska skratta.
Heinrich Heine kallade tårar ”själens vita blod” och Jocke Berg i Kent sjunger att de är våra ”vackraste smycken”. Varför beskrivs tårar ofta som något fint?
– Tårar är faktiskt ett av få exkrementer som inte anses vara universellt äckliga. Det mesta som kommer ut ur kroppen får folk att backa, men tårar anses rena och beskrivs som du säger ofta som pärlor, ädelstenar eller guld. Det finns myter om gudinnor vars tårar blev till blommor.
Men varför dessa liknelser vid det dyrbara?
– En teori som ofta förbises i dag är att tårar uttrycker vad vi älskar eller anser värdefullt. Ur det perspektivet är glädjetårar de sanna tårarna. Gråter vi av sorg är det inte själva förlusten som vi tänker på, utan på det fina och värdefulla som vi förlorat. Därför liknas tårarna ofta vid symboliskt värdefulla saker. Den teorin har svårt att förklara gråten som kan överrumpla oss vid djup förtvivlan. Men jag menar att den ringar in en av tre viktiga dimensioner: gråt signalerar att situationen rymmer något djupt allvarligt eller värdefullt, men den uttrycker också att man känner sig maktlös eller underordnad, och den ber omgivningen om ett vänligt bemötande. Varje tår blandar dessa tre funktioner i olika proportioner.
Har tårarna någon renande effekt?
– Många säger ju det, så absolut, det måste stämma. Men vetenskapen är inte lika säker. Om du urinerar så tömmer du blåsan – end of story. Men om du gråter? Fysiskt sett händer ingenting. Experiment visar faktiskt att personer som nyss gråtit mår sämre än personer som inte gjort det. Vilket kanske inte är så konstigt; om man gråter har man oftast skäl till det.
Så det tjänar ingenting till att lipa?
– Nja, det kan ha en mentalfysisk funktion. Att vi ibland mår bättre kan bero på att vi med hela kroppen kommunicerar något för oss själva och andra: vad som är viktigt, vad vi vill, hur vi mår. Frågar du 1 000 personer om de mår bättre efter gråt svarar hälften ja och hälften nej.
Nu till elefanten i rummet: Gråter kvinnor mer än män?
– Universellt är det så att gråten i de flesta kulturer kopplas till kvinnor och barn. Men i vår västerländska kultur gråter faktiskt små pojkar mer än små flickor. Det skiftar först i tonåren.
”Det passar inte för en karl”, som Ted Gärdestad sjöng?
– Ja, men det kan också förklaras biologiskt; kvinnor har mer av hormonet prolaktin, vilket ger en lägre gråttröskel. Ur ett samhällsperspektiv: små pojkar hamnar oftare i bråk, medan kvinnor kanske lever i ett samhälle där de är utsatta och maktlösa, och uppmuntras av samhället att känna sig så. När vi sedan blir äldre gråter alla mer. Förr förklarades det med kroppslig svaghet – man orkar inte hålla tillbaka tårarna. Men tittar man på det utifrån värde vet vi då vad som är viktigt för oss, och kan erkänna och uppskatta det med vår gråt.
När grät du senast?
– När jag lyssnade på Karin Boyes ”Kallocain” ihop med min son. Det var mot slutet, när Leo gett sin fru sanningsserumet. Han tror att hon ska vara arg men hon är tvärtom lycklig. ”Du har brutit upp mig som en konservburk”, säger hon. Det handlade dels om att det som följer är en språkligt vacker kulmen i en annars kall bok, dels om insikten som förmedlas: i ett samhälle där vi inte kan vara ärliga, öppna och fria kan vi heller inte älska på riktigt.
Läs mer
Är den gråtande kritikern här för att stanna?
Varför har män börjat gråta i offentligheten (igen)?
