Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Konsert
The Last Dinner Party
Fållan, Stockholm
The Last Dinner Party ska inte fungera. Bandet bestående av fem gäris och ickebinäris från England blandar element som rimligen vore totalt outhärdliga: symfonirock och barockpop, keytar och tvärflöjt, grekisk mytologi och Freddie Mercury. Vissa, som DN:s Sara Martinsson, tycker inte att det går ihop – hon gav bandets debutalbum från 2024 en etta. När de på turnén för uppföljaren ”From the pyre” nu gör ett stopp på Fållan är det alltså upp till bevis.
The Last Dinner Party är ett band i ordets rätta bemärkelse, en platt hierarki där rollerna skiftar. Även om ledsångaren Abigail Morris är den som stjäl mest uppmärksamhet när hon skuttar omkring i knähöga snörstövlar och korsettblus som en annan manic pixie Mick Jagger, har gitarristen Lizzie Mayland och pianisten Aurora Nishevci precis lika starka röster med otroligt omfång. Samtidigt som Abigail också spelar flera av de otaliga instrument som fyller scenen. Alla fem har dessutom likvärdigt extravaganta scendräkter, något slags Gustav Vasa möter Vivienne Westwood med krås, skotskrutigt, lackboots och puffärmar.
En fråga inför spelningen var hur de skulle lyckas gifta samman sina tvenne album. Medan debuten ”Prelude to ecstasy” är en samling nästan naivt rättframma popdängor med klistriga refränger och ett och annat pretentiöst inslag, är ”From the pyre” ett mer oreserverat förlustande i taktbyten, hårdrockssolon och allmänt virtuoseri. Men faktum är att de mest utmanande, märkliga stunderna på albumet är de som skiner starkast på scen. Som balladen ”Sail away”, där avslutet med Abigails höga toner och bandets totala crescendo verkligen drabbar.
En av konsertens höjdpunkter är den obskyra ”Gjuha” från debutalbumet, med text på albanska framförd av Aurora Nishevci. Hits som ”Caesar on a TV screen” och ”Nothing Matters” får å andra sidan inte riktigt den tyngd de ska och faller lite platt.
Det märks alltså när The Last Dinner Party har som roligast, och det är också då de är som charmigast och det är som lättast att förlåta allt högtravande 70-talstrams. Deras lojala fans kommer nog följa dem var som helst, men Fållan markerar ändå ett sorts vägskäl för bandet. Blir de flummigare än såhär lär de behöva skala ner spelstället nästa gång de besöker huvudstaden.
Läs fler konsertrecensioner och andra texter av Saga Cavallin
