Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Ett av mina starkaste minnen från barndomen kommer från ett teaterbesök som måste ha ägt rum under mellanstadiet. Vi hade lämnat klassrummets rutin för att se en uppsättning av ”Trollflöjten” i dockteatervariant.
Själva teatern minns jag ingenting alls av, däremot efterspelet.
Efter att den röda ridån dragits igen försökte nämligen min bästa kompis åter sära på den. Men hans klumpiga händer, nu instuckna på andra sidan duken, stoppades snabbt. Papageno-dockan dök nämligen upp och slog till honom på händerna med sina egna små dockhänder.
Nu när jag tänker på det är jag osäker på om det påstådda minnet egentligen fabulerats ihop av min hjärna. Hur skulle det egentligen ha gått till? Satt dockspelaren kvar, gömd under scenen? Oavsett sanningshalten har denna till synes orimliga händelse satt sig djupt inom mig. Sedan dess har jag alltid varit obehagad när jag vid sällsynta tillfällen faktiskt besökt en teater.
Jag ser inte Pippi släppa sin roll för en sekund trots den stekande hettan.
Detta obehag aktualiseras när jag och barnen besöker Astrid Lindgrens värld under sommaren. Vår tvådagarsvistelse är närapå perfekt, men jag kan ändå inte sluta stressa.
Inte för att jag är orolig att de ska slå mig på fingrarna. Grunderna i hur man ska uppföra sig känner jag till.
Men jag kan inte sluta tänka på risken att skådespelet på något sätt ska brytas. Att den verklighet vi alla låtsas befinna oss i, Astrids Lindgrens, ska bytas ut mot den riktiga världen. Precis som det gjort i mitt minne.
När jag och barnen går för att sätta oss för en Pippi-föreställning råkar vi tappa en solfjäder. Vi blir uppmärksammade på detta av Dunder-Karlsson (eller är det Blom?). Lite sådär skojfriskt och tjuvaktigt frågar han om han kan få en guldpeng som tack.
Jag svarar ”tyvärr” med en spjuveraktighet jag hoppas är passande i sammanhanget, varpå han plötsligt ropar att jag lurat honom. Jag får genast panik. Har jag gjort fel på riktigt?
Det är förstås bara ett skådespel, inser jag sen. För skådespelarna är jätteduktiga. Jag ser inte Pippi släppa sin roll för en sekund trots den stekande hettan.
Men okej, jag erkänner: Jag får ta till en klassisk metod för att ta mig igenom resan. Aldrig titta i skådespelarnas ögon, helst inte titta på dem alls.
Så skulle jag på något sätt ha irriterat Pippi, så gick det mig helt förbi.
Läs mer:
Flanörens förra kåseri: Hur jag gick från tönt till cool på en sekund
Flanören-klassikern (2025): Jag ska bli riddaren av de feta däcken
Senaste veckans mest lästa kåseri: Säverman: Mums! Nu är sutaren värsta innefisken
Alla DN:s kåserier finns samlade här.
