Längden på en orienteringsbana är beräknad utifrån fågelvägen mellan kontrollerna på kartan. Men att springa den kortaste vägen går inte alltid fortast – eller?
Orienterarens val kokar ner till en sak: Välj den väg som är säker för dig.
DN tar rygg på elitorienteraren Simon Hector i hans hemskog i Huddinge inför årets Tiomilatävling.
Solen skiner på oss när Snättringe SK-löparen tar oss till de första fyra kontrollerna i en uppsatt träningsbana.
– Man får inte vara så rädd om sig själv. Som du ser har jag lite rivsår i ansiktet.
Vi har gått nedför en brant och gått rakt över en stig och står framför vad som ser ut att vara ogenomtränglig granskog. Simon Hector kastar sig rakt in.
– Jag har funderat på glasögon men samtidigt så har man utvecklat en reflex för att blunda.
Skogen är inte fullt så tät vid en andra anblick men blöt och snårig. Varför han ändå väljer det raka valet är en bedömning om vad som är snabbast och säkrast.
– Det gäller att titta väldigt ofta på kompassen så att man har riktningen hela tiden, och sen försöka hitta någon slags löpbar väg igenom.
Vad som känns säkert för Hector är dock inte detsamma för alla med en karta. I Tiomila ställer närmare tusen lag upp, vissa har landslagslöpare medan andra består av mestadels amatörer.
– Är du novis tar du kanske en stig eller följer något annat väldigt tydligt, som en bäck eller en kraftledning. När du blir duktigare kanske du känner dig trygg med att följa en höjdkant. Och i nästa steg kan du lita på att du har en bra riktning och fångas upp av till exempel en höjd. När du är riktigt duktig kan du läsa många detaljer, som små krusningar i en höjdkurva, sådant som kanske mest ser ut som ett gytter för en nybörjare.
Ju säkrare du känner dig, desto högre löpfart kan du hålla. Därför kan ett stigval ibland även vara rätt för proffset. Från starten på vår bana till kontroll ett väljer Simon Hector stigen lite runt berget i stället för rakaste väg.
– Om jag ser att det är något moment under sträckan som är för stor risk, då kan det vara värt att ta ett vägval där det finns mindre risk.
Generellt, säger han, beror vägval på vad man har för styrkor fysiskt såväl som orienteringstekniskt. Om man är en duktig väglöpare eller duktig på att forcera olika typer av terräng, som till exempel en myr, så kan man anpassa sig efter det.
Stiglöpning, när orienteraren inte behöver ha full uppmärksamhet på varje detalj, har ytterligare en fördel. Hector hinner få ett hum om vägval för de första fyra–fem kontrollerna innan han viker av in i skogen mot första kontrollen.
”Hå!” Simon Hectors spontana utrop är som ett peppande ”nu kör vi”. Höjdkanten vi ska uppför, mot kontroll fyra, är rejäl och brant.
– Ibland får man bara brösta det. Man kan inse att valet man gjort är tufft, men ofta är det bäst att bara köra.
28-åringen arbetar ibland extra med att springa efter elever på ett orienteringsgymnasium och berättar hur de ibland kan tveka i en liknande situation, hur de väljer att springa vidare runt utan att göra om sin plan ordentligt och då gör misstag.
Även han själv kan tvingas till ombeslut – om vägen exempelvis är stenigare eller blötare än vad han bedömt. För att inte alltför ofta hamna i en sådan situation så åker han på rekresor till tävlingsorter – för att bygga sig en erfarenhetsbank om terrängen.
– Ett kärr i Stockholm är oftast inte så blött men i Göteborg på sommaren får de jättehög växtlighet med stora grästuvor och då kanske man oftast skulle rekommendera att inte springa igenom.
Inför höstens EM i Litauen kommer han att ha genomfört tre läger på plats för att lära sig hur just det områdets kartritare tänker.
– En karta bygger på ett grundmaterial (i Sverige en laserskanning av Lantmäteriet) men är alltid en bedömning. Till exempel om en skog ska bedömas som tät eller var en höjdkurva ska starta. Vi vill läsa in oss på vilka bedömningar den här kartritaren gör.
– Men nu är vi inne på nörderinivå, det här är överkurs.
Med Snättringe SK har han också testat på terrängen i närheten av Tiomila-området i Tranås.
– De verkar ha valt ett område där det är ganska varierat, från nästan som rullstensåsar till ganska tuffa höjder med mycket stenbunden terräng och ganska svårframkomligt. Och sen ganska flacka områden med ganska få detaljer.
Herrtävlingens banläggare säger i ett av arrangörens nyhetsbrev att kuperingen nog kan ställa till det rejält för deltagarna och att de hela tiden kommer att ställas inför avvägandet: Är rakt på bäst?
Vår skogsguide för dagen har ett färskt minne från när rakt på inte lönade sig, från höstens SM i långdistans.
Simon Hector märkte under tävlingens kval att terrängen var väldigt blöt och jämförde sina och andras sträcktider. Han såg då att runt-alternativet ofta gått snabbast, och gick in i finalen med taktiken ”finns det ett runt-vägval på någon väg eller lättlöpt stig så är det ganska troligt värt det”.
Han berättar att han sällan springer så mycket längre jämfört med fågelvägen, men den här gången var den taktiken lyckad – han vann SM-guldet.
I herrstafetten i Tiomila avgörs flertalet sträckor på natten eller i gryning, damerna – som fick nattsträckor först 2024 – startar i skymning och springer sedan en ren nattsträcka.
Mörkret är ytterligare en faktor som försvårar för orienterarna.
– Du har ett begränsat synfält på natten, och tittar du bara rakt fram kommer din lampa bara visa vad som finns rakt fram. Du måste våga vrida mycket på huvudet för att fånga de här detaljerna som du har tänkt se, säger Simon Hector.
Han förklarar att det är ganska vanligt att en orienterare inte vet exakt var hen är hela tiden, utan man springer mot någon tydlig detalj. Den taktiken fungerar sämre på natten, för missar du det som du tänkt ska fånga upp dig är du rökt.
– Det är ännu viktigare att inte tappa bort sig när man ser sämre, för det kan gå mycket mer tid att lokalisera sig igen.
För att inte hamna i läget att stå mitt i skogen och inte veta var man är någonstans, så är Simon Hector tillbaka vid sitt grundtips.
– Det handlar om att ha säkerhet i vägval hela tiden. På natten kanske jag lägger till någon procent till.
Fakta.Det här är Tiomila
Den första versionen av budkavlen Tiomila avgjordes 1945 med 66 lag. Sedan dess har orienteringsklassikern vuxit rejält och till årets tävling, som går av stapeln i Tranås den 2–3 maj, är 865 lag anmälda, från 10 länder.
Herrtävlingen har tio löpare i varje lag. I damstafetten, klassen infördes 1977, springs numera sex sträckor. Sedan 1992 finns även en ungdomsklass med fyra sträckor.
Tider:
● Ungdomskavlen (upp till 16 år, med minst två flickor) – lördag 2 maj, start 14.30, beräknad målgång 16.15.
● Tiomilakavlen (herr, men även damer kan tävla) – start lördag 17.30, beräknad målgång 05.45 söndag.
● Damkavlen – start lördag 21.30, beräknad målgång söndag 09.15.
Läs mer:
Många svenskar kan inte läsa en karta: ”Bra att kunna om mobilen dör”
Svensken tar hem totalsegern i världscupen
