Foo Fighters vrider upp volymen och rockar hårdare igen

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

”Det var tystnaden – och stillheten – som skrämde mig” berättade Foo Fighters frontman Dave Grohl i en Mojo-intervju nyligen. Efter trummisen och nära vännen Taylor Hawkins plötsliga död på ett hotellrum i Bogotá för fyra år sedan, tog sig sorgen uttryck just som en avstängd stiltje.

”Your favorite toy” ska nog ses som en reaktion på det som skrämde den ständigt aktiva Grohl tidigare i sorgeprocessen. Efter att ha hanterat den initiala hjärtslitande förvirringen på ”But here we are”, utgivet lite mer än ett år efter Hawkins död, låter ”Your favorite toy” som ett försök att hedra Hawkins musikaliska arv och samtidigt ta sig ur den läskiga stillheten. Genom att vrida upp volymen – och rocka hårdare – hoppas Grohl och de andra försiktigt röra sig framåt igen. ”There are better days awaiting/it’s true” som han hoppfullt konstaterar i ”Unconditional”.

Den breda motorvägen dit är väldigt snarlik den Foo Fighters tagit tidigare. Produktionen är förvisso råare och mer distad än på föregångaren, men grundreceptet är det välbeprövade gamla vanliga: poppiga melodier väl dolda under ganska träig grunge och punkrock i för stora shorts. Albumets största stunder uppstår också i hög utsträckning när de förra lyckas leta sig ut igenom det senare, som i ”Child actor” och just nämnda ”Unconditional”. Där skymtar popsnidaren Grohl fram, han som förmodligen är lite mer nyfiken än vad hans band vanligtvis ger sken av.

Lite oftare borrar han dock ned huvudet och bara kör med raka rör. Även om Grohl i skymundan fortsätter att sorgebearbeta med både tyngd och finess (”I am a part of you/when I’m apart from you”) låter ”Your favorite toy” helt enkelt väldigt bekant. 32 år in på karriären är Foo Fighters främsta funktion fortfarande att göra rock som garanterar en sen lördagskväll-spot på valfri gigantisk rockfestival.

Bästa spår: ”Unconditional”

Läs fler skivrecensioner och andra texter av Mattias Dahlström.