Boklistan vecka 17: Norska hovligheter, calvinismen, Mo i Rana-samlingen och den vita valen

Så, jag bugade lite lätt och ironiskt när jag nästan krockade med kronprins Haakon. Han svarade med ett vänligt leende färgat av självdistans och social taktik. Jag bestämde genast att han nog är en bra människa. 10+ charisma.

■ ■ ■

Detta hovreportage skriver jag alltså från Oslo. I går eftermiddag höll den amerikanska författaren Marilynne Robinson sin Fosse-föreläsning på kungliga slottet. Det är för andra året som evenemanget går av stapeln. Bakgrunden är att det blev en sådan uppståndelse i och med Nobelpriset i litteratur till Jon Fosse 2023 att den norska regeringen såg till att instifta en årlig litterär begivenhet, för att främja det gränslösa litterära samtalet. Därför delas det också ut ett pris till en värdig översättare. I år blev det Paula Stevens som fick Fossepriset. Hon har översatt uppåt 90 verk från norska till nederländska. 11 charisma för henne.

■ ■ ■

Ingen svensk regering instiftade ett internationellt pris för att främja det litterära samtalet när Tomas Tranströmer fick Nobelpriset 2011. Kan jag konstatera.

■ ■ ■

Den ökända calvinisten Marilynne Robinson höll ett anförande om calvinismens giltighet i samtiden. Hennes föredrag var betitlat ”Om tro och tankefrihet” och gick i moll. Hon diskuterar den förtalade puritanismen och hur författare som Poe, Emerson, Thoreau, Melville och Dickinson förvaltade och vidareförde dess arv. Men det var inget föredrag förgyllt av den vanliga humanistiska hoppfullheten:

I don´t know when ancestors of mine emigrated to the New World, or whence, or why, but in doing so they gave med an identity I have always found deeply sustaining. Now it is as if the ground has been taken from under my feet.

■ ■ ■

Kronprinsessan Mette-Marit invigde evenemanget. Jag fick aldrig något tillfälle att interagera, eftersom ni ju undrade. Men det blev snittar efteråt. Dessförinnan hade jag förmånen att häpna inför Nasjonalbibliotekets redovisning av hur de administrerar den ofantliga uppgiften att samla och digitalisera Norge, som det uttrycks i alla medier från diktsamlingar till reklamblad. Assisterende nasjonalbibliotekar Trond Myklebust beskrev lugnt och sansat hur han och hans stabs tekniska landvinningar i princip ligger tre år före all beramad och destruktiv AI-skit som förpestar den internationella diskursen.

■ ■ ■

Fascinerande var det också att höra om det fysiska lagret av insamlat tryckt material. Det ligger i en nedlagd gruva i Mo i Rana. Enligt uppgift skulle bergrummet kunna rymma två domkyrkor. Mycket dammigt, mycket osorterat, förklarade Trond. Jag såg framför mig slutscenen i ”The Raiders of the Lost Ark”, fast med Kjersti Anfinnsens senaste roman snarare än förbundsarken på gaffeltrucken.

■ ■ ■

En annan av Norges bästa författare, Jan Kjærstad, tipsade mig om ölterrassen vid Kunstnerenes hus bredvid Slottsparken. Därifrån har man fri utsikt över Jon Fosses hus, men där var det mörkt. In local news håller man på med att bearbeta vitvalen som har simmat vilse och befinner sig cirka 7 kilometer från Oslo. Marilynne Robinson nämnde Herman Melville i sitt föredrag och konstaterade att ”Melville’s publisher went out of business, plunging his masterpiece into obscurity”. Ändå känns det ominöst. Kronprins Haakon är okej, men jag känner att jag inte riktigt kan lita på de blodtörstiga norrmännen när det kommer an på valar.

■ ■ ■

Prenumerera också på nyhetsbrevet Boklistan, som kommer i din mejlbox. Läs tidigare nyhetsbrev om böcker.