Så, jag bugade lite lätt och ironiskt när jag nästan krockade med kronprins Haakon. Han svarade med ett vänligt leende färgat av självdistans och social taktik. Jag bestämde genast att han nog är en bra människa. 10+ charisma.
■ ■ ■
Detta hovreportage skriver jag alltså från Oslo. I går eftermiddag höll den amerikanska författaren Marilynne Robinson sin Fosse-föreläsning på kungliga slottet. Det är för andra året som evenemanget går av stapeln. Bakgrunden är att det blev en sådan uppståndelse i och med Nobelpriset i litteratur till Jon Fosse 2023 att den norska regeringen såg till att instifta en årlig litterär begivenhet, för att främja det gränslösa litterära samtalet. Därför delas det också ut ett pris till en värdig översättare. I år blev det Paula Stevens som fick Fossepriset. Hon har översatt uppåt 90 verk från norska till nederländska. 11 charisma för henne.
■ ■ ■
Ingen svensk regering instiftade ett internationellt pris för att främja det litterära samtalet när Tomas Tranströmer fick Nobelpriset 2011. Kan jag konstatera.
■ ■ ■
Den ökända calvinisten Marilynne Robinson höll ett anförande om calvinismens giltighet i samtiden. Hennes föredrag var betitlat ”Om tro och tankefrihet” och gick i moll. Hon diskuterar den förtalade puritanismen och hur författare som Poe, Emerson, Thoreau, Melville och Dickinson förvaltade och vidareförde dess arv. Men det var inget föredrag förgyllt av den vanliga humanistiska hoppfullheten:
I don´t know when ancestors of mine emigrated to the New World, or whence, or why, but in doing so they gave med an identity I have always found deeply sustaining. Now it is as if the ground has been taken from under my feet.
■ ■ ■
Kronprinsessan Mette-Marit invigde evenemanget. Jag fick aldrig något tillfälle att interagera, eftersom ni ju undrade. Men det blev snittar efteråt. Dessförinnan hade jag förmånen att häpna inför Nasjonalbibliotekets redovisning av hur de administrerar den ofantliga uppgiften att samla och digitalisera Norge, som det uttrycks i alla medier från diktsamlingar till reklamblad. Assisterende nasjonalbibliotekar Trond Myklebust beskrev lugnt och sansat hur han och hans stabs tekniska landvinningar i princip ligger tre år före all beramad och destruktiv AI-skit som förpestar den internationella diskursen.
■ ■ ■
Fascinerande var det också att höra om det fysiska lagret av insamlat tryckt material. Det ligger i en nedlagd gruva i Mo i Rana. Enligt uppgift skulle bergrummet kunna rymma två domkyrkor. Mycket dammigt, mycket osorterat, förklarade Trond. Jag såg framför mig slutscenen i ”The Raiders of the Lost Ark”, fast med Kjersti Anfinnsens senaste roman snarare än förbundsarken på gaffeltrucken.
■ ■ ■
En annan av Norges bästa författare, Jan Kjærstad, tipsade mig om ölterrassen vid Kunstnerenes hus bredvid Slottsparken. Därifrån har man fri utsikt över Jon Fosses hus, men där var det mörkt. In local news håller man på med att bearbeta vitvalen som har simmat vilse och befinner sig cirka 7 kilometer från Oslo. Marilynne Robinson nämnde Herman Melville i sitt föredrag och konstaterade att ”Melville’s publisher went out of business, plunging his masterpiece into obscurity”. Ändå känns det ominöst. Kronprins Haakon är okej, men jag känner att jag inte riktigt kan lita på de blodtörstiga norrmännen när det kommer an på valar.
■ ■ ■
Prenumerera också på nyhetsbrevet Boklistan, som kommer i din mejlbox. Läs tidigare nyhetsbrev om böcker.
1. Niklas Rådström: ”Judas hågkomster”
Albert Bonniers förlag, 271 sidor (1)
Storartad roman som ger världshistoriens mest berömda förrädare ordet.
2. Joel Halldorf: ”Makten och det heliga”
Fri tanke, 248 sidor (2)
Professorn i kyrkohistoria vill göra oss religiöst läskunniga i en tid av nyvaken världspolitisk kristenhet.
3. David Szalay: ”Kött”
Övers. Amanda Svensson. Albert Bonniers förlag, 378 sidor (ny)
Existentiell samtidsskildring om jakten på pengar och lycka som förärades förra årets Bookerpris.
4. Johanne Lykke Naderehvandi: ”Rök och speglar”
Albert Bonniers förlag, 302 sidor (3)
Stadsteatern i Malmö är spelplats för denna roman om att konfrontera en barndomstragedi.
5. Simon Sorgenfrei: ”Öppna era hjärtan”
Norstedts, 478 sidor (8)
Med ”flyktingkrisen” 2015 i centrum diskuterar religionsprofessorn ett förändrat Sverige.
6. Antony Beevor: ”Rasputin och tsarfamiljens undergång”
Övers. Kjell Waltman. Historiska media, 367 sidor (5)
Intrigerna hopas i denna underhållande och rika studie om den helige dåren Rasputin.
7. Denis Johnson: ”Tågdrömmar”
Övers. Enrique de Gregorio. Faethon, 95 sidor (6)
Kort roman om en rallare som ändå lyckas rymma en stor berättelse om uppbyggnaden av USA.
8. Magnus William-Olsson: ”Felicia och Vergilius”
Wahlström & Widstrand, 144 sidor (9)
Kärlekshistorien mellan två barn i en folkhemsk förort blir vild och frihetlig som en barnbok.
9. Natalie Diaz: ”Postkolonial kärleksdikt”
Övers. Athena Farrokhzad och Adam Westman. Rámus, 107 sidor (10)
Identiteten som mojave präglar en Pulitzerbelönad diktsamling med stabil tyngd.
10. Kamel Daoud: ”Ärret”
Övers. Ulla Bruncrona. Tranan, 444 sidor (åter på listan)
Prisad och omdebatterad roman om det blodiga inbördeskriget i Algeriet 1992 till 2002.
Tio DN-kritiker väljer
Kritikerlistan innehåller böcker utkomna efter den 25 januari. Förra veckans placering inom parentes. Listan röstas fram av DN-kritikerna Åsa Beckman, Jan Eklund, Johanna Käck, Rebecka Kärde, Kristina Lindquist, Josefin Olevik, Maria Schottenius, Greta Schüldt, Jonas Thente och Gabriel Zetterström. Alla recensioner finns att läsa på dn.se/kultur
Få mer kultur med våra nyhetsbrev
• Intro – håll koll på det senaste i musikvärlden.
• På scen – håll koll på teater, dans och ståupp.
• DN Kultur – det bästa från Kulturredaktionen.
Här kan du registrera dig för att få dina favoriter av DN:s olika nyhetsbrev.











