Sveriges Radios lyssnarjury beskriver boken som en berättelse om en pojke ”fast i ’livets håltimme’. Allt skildrat med ett unikt språk med humor, empati och djup.”
Mikael Yvesand har ett kluvet förhållande till hyllningar och uppmärksamhet.
– Jag brukar försöka tänka att man inte ska bry sig alls om vad folk tycker, men det är svårt att inte känna sig väldigt hedrad. Samtidigt tänker jag att inte ska ni väl ge det här priset till mig.
Bland de nominerade fanns Alex Schulman för romanen ”17 juni” och Monika Fagerholm för ”Döda trakten/Kvinnor i revolt”.
– Lättviktare, säger författaren skämtsamt.
Den hyllade debuten ”Häng city” belönades med Borås Tidnings debutantpris. Den mörkare och mer experimentella uppföljaren ”Våran pojke”, inspirerad av dubbelmordet i Linköping 2004, har nominerats till en rad utmärkelser, däribland Augustpriset.
Han är en av de senaste årens mest uppmärksammade svenska författare, men Yvesand vill till varje pris förbli vanlig. Intervjun sker på telefon från kontorsjobbet på upphovsrättsorganisationen Stim.
Han behöver sina två identiteter, säger han.
– Sitter jag där på ett tråkigt möte kan jag tänka att det här är skit samma, jag är ju författare, en stor och viktig människa. I ett litterärt sammanhang där jag inte känner mig hemma tänker jag att det här är larv, jag är ju en vanlig knegare.
Dubbelheten låter Yvesand förbli en outsider – ”jag kan ställa mig på sidan var jag än är” – och ger honom friheten att tänka mindre på hur hans skapelser ska tas emot.
– Skrivandet är inte mitt levebröd, så jag behöver inte ta i beaktande vad jag tror att folk ska gilla. Jag är livrädd för att känna att jag har försökt göra om det som blev bra. Det känns bara billigt, genant och patetiskt.
Bok nummer tre, den avslutande delen i det som han betraktar som en trilogi, ges ut i höst.
– Den vet jag att ingen kommer att gilla. Jag har sagt det förut, men nu vet jag definitivt.
