Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Den 4 februari 2025 fick Sverige erfara den värsta masskjutningen någonsin med dödlig utgång, som också var den första på en skola. Många minns säkert exakt var de var och vad de gjorde när de första rapporterna kom från Campus Risbergska i Örebro om att det pågick en attack med dödligt våld. På kvällen kunde polisen till sist bekräfta att elva personer dött; gärningsmannen som skjutit sig själv var en av dem.
När årsdagen nu närmar sig kommer den första skildringen av händelseförloppet i bokform, och det är framför allt efterspelet som hamnat i fokus. Den grävande journalisten Frida Sundkvist har i sin debutbok ”Efter skotten” gjort ett gediget och viktigt arbete med att kartlägga det polisiära arbete som gjordes inne på Risbergska. Framför allt kritiserar hon det som inte gjordes, inte minst bristen på korrekt kommunikation från polisen till offrens anhöriga.
Kort efter masskjutningen är Frida Sundkvist på plats i Örebro som frilansjournalist för Aftonbladets räkning. Ganska snabbt blir hon misstänksam mot polisens arbete:
”Polismyndighetens beskrivning stämmer inte överens med det jag hörde fragment av under de första dagarna: Att det i själva verket var ett litet antal poliser som gick in i skolan. Att poliserna var handlingsförlamade och att flera poliser inte vågade gå in i skolan på grund av risk för kolmonoxidförgiftning, att de var rädda för att göra fel eller rädda för att dö.”
Det polisen säger och det de anhöriga vet går inte ihop. Polisen tycks medvetet undanhålla information om vad som skett och varför, hamrar Sundkvist in boken igenom
Varningsklockorna ringer högt när hon begär ut uppgifter om hur många poliser som gick in på skolan. Polismyndighetens jurist svarar att det råder förundersöknings- och försvarssekretess. Det är otänkbart, tänker Sundkvist, att antalet ordningspoliser på ett Komvux skulle kunna beläggas med försvarssekretess, det bör inte kunna hemlighållas med hänsyn till rikets säkerhet. Och där kunde det ta stopp.
Men då bestämmer hon sig för att försöka ta reda på vad som hänt via offrens anhöriga i stället. De vill, precis som hon, veta sanningen. Och det är genom just de anhöriga som fragmenten sakta formar sig till en tydlig bild. Det polisen säger och det de anhöriga vet går inte ihop. Polisen tycks medvetet undanhålla information om vad som skett och varför, hamrar Sundkvist in boken igenom.
Frågorna som boken söker svar på är många. Vad hände från det att första larmet gick 12.32 till att gärningsmannen hittades död 13.40 och till att polisinsatsen var helt klar några timmar senare? Varför var det bara sex poliser inne på skolan och mellan 30 och 40 utanför? En lärare och eleven Salim låg båda allvarligt skadade och vid stort behov av vård. En polis som passerade läraren på väg ut hade kunnat ta med sig henne, enligt Sundkvist. Salim hann ringa både larmsamtal och till fästmön Kareen under de 45 minuter det tog innan han dog.
Att Frida Sundkvist över huvud taget kunnat skriva boken som hon gjort bygger på att anhöriga till de mördade Salim och läraren delat med sig av allt de vet
Allt detta blir övertygande utifrån det material hon presenterar. Att Frida Sundkvist över huvud taget kunnat skriva boken som hon gjort bygger på att anhöriga till de mördade Salim och läraren delat med sig av allt de vet.
När Salims anhöriga ber henne hjälpa dem att få svar på sina frågor till polisen, hjälper hon till med förberedelserna och råder dem att spela in samtalen med mobilen. Sundkvist får därefter tillgång till innehållet.
Styrkan i boken är att det som Sundkvist kritiserar och ifrågasätter beläggs med detaljerad fakta – till exempel transkriberingar av ljudet från polisernas kroppskameror – som sedan läggs sida vid sida med vad de anhöriga vet. Det gör boken till en uppgörelse med en myndighets bristfälliga arbete i en krissituation. Både offren och de anhöriga får också en form av uppgörelse.
Sundkvist är osvikligt lojal med de anhörigas perspektiv boken igenom. Kanske är det därför hon dessvärre hemfaller åt att upprepade gånger antyda att motivet till morden kan vara rasistiskt. Det finns partier som på ett försåtligt sätt förstärker den bilden.
”Åtta av tio hade utländsk bakgrund, ingen av de mördade var blond. Redan det första dygnet gick Polismyndigheten ut och meddelade att mördaren inte hade några ideologiska skäl. Det gjordes innan de gått igenom hans dator, hans telefon, ja före all form av teknisk utredning.”
Förhastat av polisen, javisst, och inte så konstigt att de anhöriga har svårt att släppa känslan att attacken var rasistiskt motiverad
Förhastat av polisen, javisst, och inte så konstigt att de anhöriga har svårt att släppa känslan att attacken var rasistiskt motiverad. Men det finns inget som framkommit som stärker den tesen. Sju av tio som mördades var kvinnor, det hade gått att dra slutsatser av det också.
Det är en rejäl plump i protokollet. Bortsett från det – och en del onödiga upprepningar av händelseförloppen – är ”Efter skotten” en stark granskning. ”Jag vill berätta om allt som polisen har gjort fel, så att de kan skydda andra om det här händer igen”, säger Kareen som var förlovad med Salim.
Låt oss hoppas att det aldrig gör det. Och att polisen lärt sig något av det som hänt.
Läs andra texter av Vesna Prekopic och fler av DN:s bokrecensioner















