Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Sommaren 2026 demonstrerade 50 000 människor i Stockholm för en mer kraftfull klimatpolitik. FN tillkännagav att världen kommer att missa Parisavtalets mål att begränsa uppvärmningen till 1,5 grader. Sydeuropas skogar slukades av bränder och en av Himalayas glaciärer kollapsade i en våg av lera och död.
Samtidigt pågår något under ytan som borde få mer uppmärksamhet. Korallreven, skogarnas motsvarighet under vattnet, dör också i hettan. Före klassikern ”Tyst vår” (1962), som brukar kallas startskottet för den moderna miljörörelsen, skrev Rachel Carson i ”The Edge of the Sea” (1955) om korallreven vid Floridas sydspets. Hon glider fram i en liten båt, kikar ner genom en hink med glasbotten och beskriver poetiskt revet nedanför som: ”omsvept av strömmar istället för vindar, där fjäderkorallerna utgör buskaget och älghornskorallerna träden av sten”.
För tre år sedan blev vattnet utanför Florida varmt som i ett badkar, periodvis över 38 grader, och amerikanska forskare tvingades samla in koraller för att rädda dem. Nyligen hände det igen. University of Miami flyttade koraller till djupare vatten eller upp på land i saltvattenstankar, inför ett väntat ”Super El Niño-år” med extremt höga temperaturer. I slutet av augusti registrerades också den högsta globala medeltemperaturen i världshaven sedan mätningarna startade för snart 50 år sedan (SR 25/8).
År 2023 blektes och dog koraller i en aldrig tidigare skådad utsträckning. Mer än 95 procent av de viktiga älghornskorallerna i södra Florida försvann, vilket också lett till försök att korsa Carsons stenträd med mer värmetåliga individer från Honduras. En älghornskorall kan bli över två meter hög och ser ofta ut just som hornen på en tolvtaggare. Tillsammans med andra arter bygger dessa majestätiska korallträd upp ekosystem som fler än 500 miljoner människor och omkring 30 procent av alla havslevande arter är beroende av.
Att korallrev drabbas hårt av utsläppen som värmer upp och försurar haven har varit känt i mer än trettio år. Dessa globala hot samverkar med lokala, som destruktivt fiske och föroreningar. Många korallrevsatoller har också sprängts i bitar för att testa stormakternas kärnvapen, något som än i dag sätter djupa spår. Sammanlagt har ungefär hälften av alla koraller i världen redan försvunnit, vilket alltså hotar försörjningen för mer än en halv miljard människor, som bland annat är beroende av korallreven för sin mat, skydd mot stormar och inkomster från turism och fiske.
När den sextonde internationella korallrevskonferensen nyligen avslutades i Auckland, Nya Zeeland, deltog fler än två tusen forskare från närmare hundra länder. Den avslutades med att professor Christian Voolstra, rörd till tårar, läste rader ur en låt av Rage Against the Machine som en uppmaning att agera för korallreven: ”All hell can’t stop us now”.
Forskarnas siffror över hotade rev, och förslagen på lösningar, borde vara en världshändelse även här. Men knappt ett ord har nämnts i svenska medier. Samtidigt går politiken för långsamt eller åt fel håll, hemma och internationellt. Det är som att korallreven sakta kokar bort medan världens beslutsfattare vänder bort blicken eller stoppar huvudet i den populistiska sanden för billiga, kortsiktiga poänger.
Varför reagerar vi inte starkare? I år släppte National Geographic en dokumentär om den isländske författaren Andri Snær Magnason, baserad på hans bok ”Om tiden och vattnet” (2021). Boken handlar om hans släkt och smältande glaciärer, men också om döende korallrev. Han berättar om en konferens på Islands universitet där den ena experten efter den andra talade om klimatet och havsförsurning och miljontals drabbade människor. Men det kunde, konstaterar han lakoniskt, ”lika gärna ha handlat om styrräntans inverkan på statsbudgeten”. Varför denna avmätta hållning inför planetens djupa kris, även bland forskarna själva? Kanske var professor Voolstras reaktion i Auckland ett tecken på något nytt; att det som vi forskare kallar reef grief (revsorg) blivit så utbrett att det nu även visas öppet.
Ändå är det inte för sent. Häromveckan släppte organisationen Global Coral Reef Monitoring Network den största korallrevsstudien någonsin. Resultaten är alarmerande, men visar att en global kollaps av korallreven inte är oundviklig. Det finns många välmående rev kvar att kämpa för. De kan räddas om vi slutar bränna fossila bränslen och åtgärdar lokala problem som överfiske och föroreningar, skriver forskarna. Vi borde alla lyssna, inte minst politikerna. Annars kommer havet snart att vara lika öde och tyst som Rachel Carson en gång fruktade.
För sju år sedan restes en minnestavla över den isländska glaciären Okjökull, som förklarats död efter att ha smält bort. Inskriptionen, ”Ett brev till framtiden”, skrevs av Magnason: ”Det här monumentet bekräftar att vi vet vad som händer och vad som behöver göras. Endast ni vet om vi gjorde det. Augusti 2019. 415 ppm CO2”. (Halten koldioxid i atmosfären).
En liknande plakett borde sättas upp vid något av världens mest artrika korallrev i indonesiska Raja Ampat, som jag besökte i april. Där är reven fortfarande vid god vigör men vattnet blir varmare år för år medan turismen växer lavinartat och kontroversiella planer på gruvbrytning hotar området (DN 2/3). Texten skulle kunna lyda: ”Det här revet är, i skrivande stund, fortfarande högst levande, med en enorm biologisk mångfald. Under de kommande hundra åren riskerar det och alla andra korallrev att blekas och dö av den globala upphettningen. Vi vet vad som behöver göras. Endast ni vet om vi gjorde det. Oktober 2026. 426 ppm CO2.”
Läs mer: Elias Rosell: Måste vi leka gud för att rädda korallerna?