Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
”Att måla är som att knulla.”
Det konstaterar konstnären Sara-Vide Ericson i inledningen av sitt Sommar i P1, en inledning som fungerar som tacksam programförklaring. ”Du är där och då och du ger allt.”
Nej, det här är inte den konventionella en-och-en-halv-timmen i P1. Sara-Vide Ericson gör något helt eget av sin stund, vilket onekligen är befriande. Med rakt tonfall och litterärt språk berättar hon om konsten, om sin väg framåt och måleriet som något djupt mänskligt. Som något på liv och död. Mer ett försvarstal för konsten än en traditionell livsberättelse.
Även om den också framträder, om än mer rapsodiskt. Hon lämnade Hälsingland för Stockholm, då stod valet mellan att bli egyptolog eller illustratör. Att flytta tillbaka fanns inte på kartan, eftersom hon bodde där. Vem det är kan vi bara spekulera i.
Hon vill förbjuda att fotografera av målningar
Men Sara-Vide Ericson fick ärva den gamla skolbyggnaden i Älvkarlhed och återvände. Visst är hennes sommarprat en hyllning till hembygden, även om hon trycker på att platsen i sig inte betyder så mycket. Inte som de fysiska förnimmelserna, att tappa andan av att slå svanskotan i tjäle, typ.
Det påminner om hennes konstsyn, och vikten av att förstå saker kroppsligt innan det sker intellektuellt. Mötet med en målning som en fysisk upplevelse. Hon vill förbjuda att fotografera av målningar, det blir ”som att titta på en bild av massage”.
Den autoimmuna sjukdomen hon drabbats av berörs också, i existentiellt svindlande tankar
Vi förstår att hon själv ordnar sitt liv utefter sitt konstnärsskap, hon tar oss med till isbrytaren hon bodde på i några månader i höstas. Arktis får en att ”förlora alla referenspunkter”, förklarar hon begripligt. Den autoimmuna sjukdomen hon drabbats av berörs också, i existentiellt svindlande tankar om hur det är att måla vad som kan vara ens sista målning.
Segmentet som inleds med ”När jag knivhotade min mamma för att försvara någon jag brydde mig om” lär skaka om en del semestersåsiga lyssnare, men blir snarare ett sätt att starta ett mer abstrakt resonemang om konst och våld. Hon återvänder heller inte till scenen, utan låter den flyga ut fritt i etern.
”Genom att måla kunde jag visa hur mycket något kändes”.
Det kan Sara-Vide Ericson uppenbarligen också göra genom att prata.
Läs fler Sommarkommentarer:
Johan Croneman: Kan någon lyssna på Carl Skau utan att radikaliseras?
Sanna Torén Björling: Svårt att värja sig när Martin Kragh tar oss till dödens närhet