Elise Hirschmann tog sig namnet Gabriele Tergit när hon på 1920-talet började skriva i Berlins tidningar, särskilt i den radikala Berliner Tageblatt. Hon specialiserade sig på rättegångsrapporter och uppmärksammades för sin rappa stil, kryddad med ironiska, sarkastiska inslag. 1926 gav hon ut en satirisk roman om kabarésångaren ”Käsebiers” uppgång och fall som blev en succé. Den handlade lika mycket om tidningsredaktionerna som om kabarélivet och berlinarna gillade att läsa skvaller om sig själva och sin stad.
Tergit föddes1894 i en judisk familj där pappan drev en fabrik som en bit in på 1900-talet började tillverka bilar. Familjen var väl assimilerad, man höll sig till den liberala traditionen men upprätthöll judiska vanor. Gabriele kunde läsa på universitet och doktorerade 1925 i historia. Men hon hade samtidigt inlett sin journalistiska karriär, inte minst av ekonomiska skäl när nu den tyska ekonomin efter kriget gick igenom den ena prövningen efter den andra.
När nazisterna tog makten 1933 knackade det snart på Tergits dörr en natt. Dagen därpå flydde Gabriele till Prag. Därifrån tog hon sig till Palestina.
I början av 30-talet blev villkoren sämre för den liberala pressen och när nazisterna tog makten 1933 knackade det snart på Tergits dörr en natt. Dagen därpå flydde Gabriele till Prag. Därifrån tog hon sig till Palestina där hon förenades med man och barn. Där trivdes hon inte – hon tyckte visst att hon i Palestina möttes av samma rastänkande som det hon flytt ifrån och fruktade det värsta av mötet mellan judar och araber. 1938 tog sig familjen till London där Gabriele levde till sin död 1982.
Direkt efter flykten 1933 började hon skriva på romanen ”Effingers” som blev klar först 1948, fast det dröjde till 1951 innan hon fann ett förlag. Romanen gick obemärkt förbi: judarna ville tydligen inte läsa om den tysk-judiskt assimilerade kultur som Tergit beskriver; och tyskarna ville inte läsa om judisk kultur över huvud taget. Tergit skrev ytterligare några romaner, en om ockupationsmakternas hantering av Berlin och en uppföljare till ”Effingers”, nu med vikt på exil och Shoah. 1975 kom den första romanen om ”Käsebier” ut på nytt och Tergit började uppmärksammas. Det har också kommit ett urval av hennes tidningsartiklar och 2019 gick en nyutgåva av ”Effingers” upp på den tyska bestsellerlistan.
Det jag nu sammanfattat om Gabriele Tergit har jag inhämtat på nätet. Till för en månad sedan hade jag inte hört talas om henne. Jag råkade se en notis som meddelade att ”Effingers” kommit på engelska – det utlovades en stor roman med suverän skildring av judiskt vardagsliv. Det väckte min nyfikenhet och jag fann den tyska utgåvan från 1951 på mitt universitetsbibliotek. Den tar sin tid att komma igenom: drygt 700 stora, tätt tryckta sidor. Men jag fångades direkt och efter en vecka insåg jag att jag hade fått upptäcka en av 1900-talets stora romaner.
Kapitel 1 består av 17-årige Paul Effingers brev till sina föräldrar, där han berättar om det slitsamma arbetet i ett gjuteri. Boken avslutas 146 kapitel senare med att 81-årige Paul – inför den förestående deportationen och döden – skriver till sina barn: ”Jag har trott på människans godhet. Det var mitt förfelade livs största misstag.”
Året är 1942 och romanen skildrar således familjen Effinger från 1880-talet och framåt. Pauls barn: det är egentligen bara Lotte, men han tänker också på brorsbarnen Marianne och Erwin – Erwin som är gift med Lotte och så deras två barn. De har lyckats undkomma till Palestina, där Marianne trivs förträffligt – hon har fått en uppgift i livet – medan Lotte och Erwin är skeptiska och vill återvända till Europa.
Det handlar inte om konverterade judar, inte heller om östjudar: här hörs ingen jiddisch, här talas tyska på berlinervis av välanpassade judar
Romanen rundas av med en liten epilog från 1948 om ockupationsmakternas hantering av Berlin. Slutet är raskt avklarat: det här är ingen roman om nazisternas barbari eller om Förintelsen (även om sådant så att säga väntar i kulisserna). Nej, det är en roman om familjeliv, traditioner och civilisation: judiskt familjeliv och judiskt-assimilerad civilisation. Det handlar inte om konverterade judar, inte heller om östjudar: här hörs ingen jiddisch, här talas tyska på berlinervis av välanpassade judar.
Familjen Effingers öden vävs samman med några andra familjer från 1880-talet fram till slutet. Paul, som får inleda och avsluta romanen, arbetar sig envist upp från gjuteriet till att starta en verkstad där man tillverkar skruv – och Tergit verkar plötsligt veta allt om tillverkning av skruv. Paul går vidare och snart slår han sig på bilar – han börjar rentav tillverka en billig liten bil, en folkbil, en Volkswagen! – innan han kastas ut från sin fabrik av nazisterna.
Brodern Karl samarbetar med Paul men kommer också upp sig i Berlins societet genom att gifta sig fint. Därmed släpps han in i familjerna Goldschmidt och Oppner; bankirer och affärsmän, liberala och välanpassade. Bröderna har sin bakgrund i en bayersk småstad där patriarken är urmakare: han tillverkar klockor på hantverksmässigt vis. Och sönerna besöker då och då sina föräldrar och blir påminda om det ortodoxa judiska livet.
Med dessa familjer vecklar romanen ut ett myller av gestalter: dugliga och odugliga om varandra, de flesta välanpassade, några avvikande med konstnärsdrömmar eller rätt och slätt med motvilja mot det högborgerliga liv som familjernas fäder och mödrar eftersträvar. Där finns Selma och Annette som kommer in i den eftertraktade överklassen – de har inga problem med att klättra upp men får det så mycket svårare när det går utför. Vackra Sofie som blir konstnär men helst lever för män hon egentligen inte vill ha. Theodor som misslyckas med affärerna, som dras till hopplösa kvinnor men helst vill samla konst. Herbert som förskingrar och tvingas fly till Amerika. James som alltid finner sig tillrätta och verkar ha en ny kvinna i varje stad, ja i varje kvarter.
Den mest utvecklade karaktären är nog Pauls dotter Lotte, som på 20-talet får göra skådespelarkarriär samtidigt som hon lever i ett turbulent äktenskap med sin Erwin efter att han flytt från krigsfångenskap – deras äktenskapliga vågdalar demonstrerar det lössläppta livet i Berlins bohemkretsar på 20-talet. Och jag gissar att Lotte har något av sin författares drag: de är jämnåriga, båda växer upp hos en strävsam bilfabrikant, båda gör oväntad offentlig karriär och båda lyckas fly.
Och det blir inte bara familjebiografi utan lika mycket en Berlin-biografi: husen, gatorna – framväxten av Kurfürstendamm – trafiken, sällskapslivet, kulturlivet
Vi får följa detta familjemyller från det slutande 1800-talets stabila tillväxt till världskrigets omkastningar, via hyperinflation och depression på 20-talet fram till den framväxande nazismen och till slutet. Och det blir inte bara familjebiografi utan lika mycket en Berlin-biografi: husen, gatorna – framväxten av Kurfürstendamm – trafiken, sällskapslivet, kulturlivet.
Inte minst får vi interiörer: heminredning, smycken, kläder, konst, attityder, adresser, menyer, vanor, ovanor. Det är något av en sociologisk roman: alldeles osentimental men i gengäld fylld av talande detaljer. Och samtal: romanen består faktiskt till stor del av repliker. ”Effingers” känns hela tiden träffsäker: Berlinerlivet och det judiska livet på kornet. Det är, som sagt, en omfattade roman; men jag flyger snabbt igenom de 700 sidorna: repliker och detaljer hakar i varande till en mäktig framåtrörelse
Men ingenstans – förutom i något återgivet brev – får någon av gestalterna utveckla något av det inre liv som annars är så prominent i den tyska romanen. I stället får vi samhällets inre liv: från den relativa balansen vid 1800-talets slut via kriget och de ekonomiska katastroferna till nazismen, som betyder familjernas och samhällets undergång –alltsamman filtrerat genom stadens och individernas liv och verksamheter.
För mig har litteraturen om Tyskland under denna period mest handlat om Thomas Mann: alltifrån ”Buddenbrooks” (som ju Tergit anspelar på med sin titel) fram till ”Doktor Faustus”, där han mot världskrigets slut gör upp räkningen med Tyskland. I dessa underbara romaner gestaltas Tysklands filosofi, konst, politik och metafysik genom gestalter som upplever och grubblar och går under.
I Tergits stora roman möter jag ett annat Tyskland och det handlar inte bara om att hon skildrar judiskt liv. Men hennes gestalter grubblar inte. De har förstås ett känsloliv men det framgår bara av deras repliker och handlingar. Både Mann och Tergit skildrar en utveckling som går mot katastrof. Hos Mann betingas katastofen av ett inre fördärv, av metafysisk barlast. Hos Tergit finns inte ett spår av metafysik, inte heller något av den sentimentalitet som ibland ligger nära hos Mann. Hos Tergit betingas den katastrofala utvecklingen uteslutande av politiska och sociala faktorer.
Man kanske skulle kunna säga att Mann ger oss det inre livet; Tergit det yttre. Det är ändå att underskatta båda
Man kanske skulle kunna säga att Mann ger oss det inre livet; Tergit det yttre. Det är ändå att underskatta båda – Mann är ju ofta synnerligen konkret. Och Tergit ger oss det inre livet genom det yttre. Det betyder också att Tergit har gett mig kunskap om ett tyskt liv och en tysk historia som jag – och säkert inte bara jag – visste alltför lite om.
När nu romanen kommit på engelska, 75 år efter originalet, kan väl fler undfå denna mäktiga romanupplevelse. Man får hoppas att det inte dröjer ytterligare 75 år innan vi får en svensk utgåva.
