Försommaren 2020 är skillnaden mellan Stockholm och Malmö som att röra sig mellan svartvitt och technicolor. Sju timmars bilresa från rådande pandemidepression ramlar vi rakt in i Friisgatans fullsatta uteserveringar. Det flödande varma ljuset signalerar loj semester trots att vi bara befinner oss i början av juni och smittan tycks långt borta.
En enda visning av en lägenhet i kvarteret är allt som krävs för att få oss att falla hela vägen till beslut. Takhöjd, jugenddetaljer, öppna landskap i varje rum och ändå en spottstyver jämfört med Stockholmspriserna.
Däremot är takten på budgivningen frustrerande långsam. Redan vid lunchtid på fredagen tycker mäklaren att det är dags att runda av och göra helg: ”Nu tar vi det litta lugnt.” Själva är vi otåliga på ett o-malmöitiskt oskönt vis, men lägenheten blir ändå vår och snart står vi rusiga och ser ner över den lyckliga gågatan där det verkar råda evig sommar.
Malmö är som ett paradisiskt erbjudande från Jehovas vittnen plus falafel, lådcyklar och mångkultur. Det är en gåta varför inte hela Sverige nappat och bosatt sig här. På Facebook råder i alla fall hallelujastämning när vi offentliggör vår flytt. Framför allt stockholmarna visar sig närmast besatta av Malmö. Även de som aldrig satt sin fot i Skåne när utvandrardrömmar om öl på Möllan och något obestämt fritt och lössläppt som förknippas med livet söderöver.
”Lyckliga ni som tar steget”, säger folk när vi vinkar farväl till våra gamla dyra och stressiga liv, medan de själva står kvar på perrongen och väntar på ett framtida tåg. Det känns som vi dragit en ofattbar vinstlott.
Ett bra tag spekuleras det kring varför viruset tycks ha gjort halt inför landets tredje största stad. Beror det på frånvaron av tunnelbana eller något annat? På sätt och vis känns det ändå följaktligt; den avspända attityden tillsammans med ett uppfordrande ”flabben” kan väl rå på det mesta. Den intressanta Malmö-paradoxen – att både verka easy going och vara auktoritär á la poliserna i ”Tunna blå linjen”. Kanske är det bara en fråga om rätt satsmelodi?
Det nyss så underbara känns snart bara dumt och tomt. Hur kan folk tycka det är rock’n’roll att kalla ett vattentorn för ”kuken”?
Tyvärr håller inte lättnaden i sig särskilt länge. Samtidigt med höstblåsten rullar också smittan in och på andra sidan sundet försvinner Köpenhamn som en ouppnåelig hägring. Vi gör listor över möjliga utflyktsmål som raskt bockas av: vandringar längs med stränder och genom bokskogar, över dramatiska klipplandskap och vidsträckta fälader. Medan Stockholm alltid känts lite kringränt och avskuret står Malmö i förbindelse med ett ymnighetshorn av vackra platser som dessutom påminner om ännu vackrare platser någon helt annanstans.
Ändå räcker det inte för att döva rastlösheten. En dag blir jag stående framför ännu ett turkosfärgat glittervatten och känner ingenting alls. På mobilen ser jag vännerna köa sig genom ett vintergrått Hellasgården. De snötyngda träden syns knappt för alla funktionskläder, och ändå vill jag bara dit. Orkar inte tänka tanken att Stenshuvud ser ut som en pärla vid Medelhavet, och ännu mindre uttala det högt. Längtar bara efter någon att klaga och skratta tillsammans med.
Inne i stan fortsätter dessutom allt att gå åt fel håll. Det muntra skrålet från gågatan har ersatts av ambulansernas olycksbådande sirener, och från vardagsrummet ser vi rakt in i det nattöppna gymmet i huset mittemot. På löpbanden avtecknar sig anonyma kroppar på väg mot ingenstans, och symboliken kunde inte vara tydligare. Det nyss så underbara känns snart bara dumt och tomt. Hur kan folk tycka det är rock’n’roll att kalla ett vattentorn för ”kuken”? Varför skär sig det blå Kronprinsen så bjärt mot himlen de få dagar evighetsdimman lättar? Och hur många råttor ryms i parken utanför konsthallen? Kaxigt korsar de vår väg och artigt viker vi undan som de främlingar vi fortfarande är.
Ensamheten tar sig alltmer förnedrande uttryck. Inne på Ica Möllevången får jag syn på en flyktig bekant från skoltiden i Lund och kastar mig över honom med glädjebeskedet: ”Jag är tillbaka!” Det är tveksamt om han ens vagt känner igen mig. Det händer även att jag pratar lite skit om Stockholm bara för att ställa mig in. Det går nästan alltid hem och efteråt känner jag mig som en förrädare.
Innan våren åter börjat kännas i luften har vi bestämt oss för att flytta igen. Men inom Malmö den här gången. Lyckligtvis är det inte mycket svårare än att byta kläder. Tre dagar i bostadskön och vi har ett erbjudande om en hyreslägenhet. Vi tackar ja direkt. Från balkongen i vårt nya hem på Ribersborg syns Slottsparken där picknickfiltar breds ut och vinflaskor korkas upp i samma stund som restriktionerna hävs. Varje morgon väcks vi av ivriga måsskrin och köket badar i ett sällsamt ljus som tycks strömma in direkt från havet.
Långsamt börjar allt om på nytt och våra frusna hjärtan tinar åter till Malmös fördel. På bänken utanför porten sitter Göran Skytte och bläddrar i dagens Sydsvenskan och ovanför oss bor ett trevligt kollektiv. Snart har vi fått flera nya vänner, blivit bjudna på roliga middagar och lärt oss att säga att vi bor på Tessins väg, med betoning på den första stavelsen i stället för på den rimligare andra. Men betoningar och prepositioner är ingenting som skojas bort här. På Limhamn naturligtvis. Men även Rönneholmsvägen. Också vilt främmande människor rättar oss.
Över huvud taget råder ett slags kollektiv uppfostran ute i det offentliga rummet som känns en aning överraskande med tanke på Malmös rykte som tillåtande och lättsamt. Uppfordrande plinganden hörs från cyklister redan på mycket långt håll, och i butikerna krusas det knappast i onödan såvida personalen inte är inflyttad, vilket tack och lov rätt ofta är fallet.
Även om jag försöker lägga band på mig känner jag mig inte sällan som en käck Pollyanna eller som en övertänd amerikan. Något som även får mig tveka inför den populära bastun på Kallis, trots att den bara ligger ett stenkast från vårt hus. Men rykten om stränga stammisar som sätter tonen och en bastukultur ”som man måste lära sig” gör att jag genast fruktar det värsta. Föreställer mig hur jag sitter där naken och obekväm, tvångsmässigt pipande ”underbart” och ”fantastiskt” för att bryta en tystnad som ingen har bett mig bryta. Som en annan stockholmare, trots att jag faktiskt är från Lund, men jag inbillar mig att det är lika illa.
Det är något grundläggande som jag inte verkar förstå. Som att vara hembjuden till en öppen och tillbakalutad familj där alla hängt med varandra i evigheter, ingen ställer några frågor och man bara förväntas glida med på ett lagom avspänt sätt.
Samtidigt finns det något i de svårdechiffrerade sociala koderna som triggar fantasin och kreativiteten. Eller om det är stadens själ som då och då gör sig påmind, och framkallar en förnimmelse av att något fantastiskt när som helst kan hända.
Jag börjar skriva på en dystopisk roman med en slitnare version av vår gamla lägenhet på Friisgatan som utgångspunkt. Närmar mig det som jag fruktar mest; en pandemi som tar ny fart, barn som överger och försvinner, tystnaden som fortsätter att bre ut sig.
Över huvud taget råder ett slags kollektiv uppfostran ute i det offentliga rummet som känns en aning överraskande, med tanke på Malmös rykte som tillåtande och lättsamt
Somliga dagar känner jag en absolut lycka. Att kliva rakt ut i solen i en mycket skrynklig skjorta, och bara låta dagen hända på det sätt som dagar kan hända bara just här. Grilldoften som stiger från Ribban en stilla augustikväll när ingen vill gå hem. Den snövita ankan som på julafton ligger under granen på den knallgröna gräsmattan utanför vårt hyreshus – en syn lika omöjlig att slita blicken från som de mörka silhuetterna av majestätiska fartyg som rör sig i fjärran.
I lurarna sjunger Eggstone om vatten och fåglar i bur, och min cykel tituleras cykelen och får sitt livs mest kärleksfulla upprustning för nästan inga pengar alls – och med extra tryck i ringklockan.
Men det händer också att jag vandrar vid strandkanten och förtvivlat längtar efter tunnelbanans gröna linje. Utanför vårt fönster vajar sedan en tid tillbaka en ensam Bajenflagga. Yngsta sonen har hängt ut den, och även om jag inte kan namnet på en enda spelare känner jag en stilla, barnslig triumf. MFF regerar, men vi har minsann vårt vi också.
Malmö ger och Malmö tar, och jag kan inte bestämma vilken sida som väger tyngst.
En dag ser jag Jonatan Unge på elsparkcykel. Alldeles rak står han, och väldigt snabbt åker han, eftersom den platta topografin tillåter mycket höga hastigheter på alla sorters hjul. Han ser ut att njuta men han är även stadens mest hängivna anti-ambassadör. Någon som älskar att hata såväl kommunal biblioteksdans som malmöitisk självbelåtenhet men som på grund av familjeband och jobb ändå är tvingad till skånsk exil. Men det är inte vi. Uppdragen fortsätter att finnas i Stockholm men opraktiskt nog inte här. Äldste sonen har börjat plugga i Lund och har egen lägenhet i Malmö, medan den yngste allt oftare säger att han vill tillbaka hem.
Tre år efter uppbrottet landar vi i våra gamla kvarter igen. ”Gud vad ni flyttar”, säger folk. ”Bodde inte ni i Malmö?” Vi svarar att vi fick hemlängtan. Det låter lite mesigt, men det är hur som helst sant. Och det är en rusig känsla att vara tillbaka. Under en vända upp och nerför Götgatsbacken träffar jag fler vänner än jag gjorde i Malmö på ett halvår och över grönsaksdisken på Ica hejar samma bekanta som alltid hejat och som om det fortfarande var i går. Glupskt återerövrar jag allt som jag inte förstått hur mycket jag saknat. Tiden i Malmö däremot ter sig alltmer drömlik. Nästan som om jag befunnit mig i ett annat tillstånd, med en annan uppsättning känslor.
Efter ett tag är det även något annat som tränger sig på. Melankoliska spår av en nästan bortglömd förälskelse och som nu triggas vid varje påminnelse om det som hade kunnat bli vårt. Amanda Romares hesa skratt och kläder som alltid tycks fladdra lite i vinden, Nicolas Lunabbas typiska Malmömix av stränghet och charm, malmöitiskan som hörs i allt fler tv-serier och filmer. Såväl den breda old school-varianten som den nya, modifierade, som alla unga talar numera.
Jag läser att Jonatan Unge blivit kär och flyttat tillbaka han också, men i hans och Sissela Benns skilsmässoserie ”Populära problem” råder evig sommar och teglet på fasaderna lyser gult som solen. När jag sluter ögonen minns jag precis hur det kändes. Lyckan sida vid sida med längtan bort. Drömmen om Malmö; rimligen sprungen ur staden men samtidigt så svår att infria på plats. Men kanske är det just det som är grejen – att sluta försöka. Kanske öppnar sig Malmö först för den som är tillräckligt hard to get och inte bryr sig. Vi andra får helt enkelt fantisera på avstånd. Fortsätta bygget av vår Malmö-utopi utan att få sikten skymd av Turning Torso. Trots allt inte det sämsta alternativet.
Tips för hungrande Malmö-hjärtan
Vit Päls
Göteborg har Håkan Hellström, Malmö har Vit Päls. Enkla texter och vänliga låtar för en promenad i Pildammsparken. I vår debuterar sångaren Carl Johan Lundgren dessutom som författare med romanen ”Mitt eget bull Hawaii”. Om Malmös resa från industristad till kunskapsstad, med Kockumskranen på omslaget.
Familjen och ”Tunna blå linjen”
För ”Tunna blå linjen”-fansen är Johan T Karlssons ”Malmö stad” för evigt förknippad med scenen där den sammanbitne polisen Magnus börjar sjunga tillsammans med sin struliga syster. All musik specialskrevs för att få till den rätta malmöitiska ljudbilden och Familjens bidrag träffade rakt i hjärtat.
”Bron”
Grafitgrå nordisk noir-serie med Sofia Helin i huvudrollen, men allra mest ett eskapistiskt landmärke. Malmö är inte Berlin men Köpenhamn är alltid Köpenhamn och bara ett kort skutt över sundet.
Nicolas Lunabba
Progressiv och oförtröttlig röst för Malmös bortglömda unga som även lyckats få resten av landet att lyssna. Debutboken ”Blir du ledsen om jag dör?” blir snart även film med titeln ”Innan vi lyfter”.
Amanda Romare
”Halva Malmö består av killar som dumpat mig” är inte bara en bok och en Netflixserie utan har även utvecklat en alldeles egen Romare-turism. Alla vill ta en öl på något av Amandas favorithak. En tidsfråga innan staden belönar henne med ett eget torg?
Andrzej Tichý
”Händelseboken” utgörs av en väv av människoöden som sträcker sig sömlöst över tid och rum – men med Malmöstadsdelen Lindängen som centralpunkt. En omtumlande läsning som ställer krav på koncentration och lyhördhet. Lite som att komma ny till en stad och behöva anstränga sig för att förstå.
Malmö Dockteater
Sveriges enda dockteater för vuxna fyller tio år och fortsätter att bjuda på föreställningar du aldrig trodde du skulle få se. Från en obetalbar iscensättning av Jackie Collins halvpornografiska första roman till vårens ”Vildhundar” – om två flickor som sitter ihop på samma sätt som ”småyoghurtarna i affären.”
Petrina Solange
Degebergas humordrottning accelererar på scenen och därtill under ett konstant prisregn. Senast Skånska Humorpriset och innan dess Expressens satirpris. Ohämmat kul på skånska när ståupp är som bäst.
Lilith Performance Studio
En tondöv kör vandrande genom ogräs och sly eller en strandopera om tidens slut där amatörer och proffssångare samsas om utrymmet på en riggad strand. Lilith Performance bjuder in internationella konstnärer för att fritt förverkliga sina visioner. Låter som Malmö, känns som New York.
”Populära problem” med Jonatan Unge och Sissela Benn
Ingmar och Liv försöker få till en lyckad separation trots att livet hela tiden kommer emellan. Hos särskilt känsliga tittare göder dessutom dialektfrossan och kameraåkningarna över solvarma Malmögator en akut längtan söderut.
Läs mer:
Kristina Lindquist om att bo i Malmö
Carla Sehn spelar sökande Malmösingel: ”Ville förstå staden”
