Dagen innan midsommar öppnar den prestigefulla konstmässan Art Basel i Schweiz – en samlingspunkt för gallerister redo att möta marknadens mest välbärgade konstköpare. Redan under de exklusiva vip-dagarna före öppningen kan de betrakta verk av äldre mästare – tidigare år bland andra Pablo Picasso och Joan Mitchell – bredvid yngre dito som Ayan Farah och Frida Orupabo.
De två senare ställs ut av Galerie Nordenhake, som var med på Art Basel redan 1978 – åtta år efter mässans etablering och bara två efter galleriets eget öppnande. Svensk-somaliska Farah och norsk-nigerianska Orupabo är del av galleriets för året speciella presentation, med ett stort antal konstnärer som genom åren representerats av det 50-årsfirande galleriet. Ännu fler kommer att synas i den jubileumsutställning som öppnar den 4 juli på galleriets samtliga tre tillhåll i Stockholm, Berlin och Mexico City.
Jag har klickat i det där utsuddande bakgrundsfiltret som de flesta videomötestjänster erbjuder numera, men det hindrar inte Claes Nordenhake från att direkt efter vårt inledande ”hej” fråga vad det är för konstverk som hänger på väggen bakom mig. Det registrerande galleristögat är påslaget, även om han som 77-åring nu är på väg att trappa ner sitt yrkesmässiga engagemang. Själv är han inramad av en målning av Torsten Andersson, en svensk konstnär som förra året visades på Stockholmsgalleriet i hyllningsutställningen ”Viktiga verk 1946–2006”.
Claes Nordenhake befinner sig i Berlin, den plats där Nordenhake år 2000 öppnade sitt första galleri utanför Sverige. 2018 öppnade även ett galleri i Mexico City, vilket vi ska återkomma till. Men först tar vi oss 50 år tillbaka i tiden, till Malmö och starten för den verksamhet som Claes Nordenhake drog i gång som 28-åring.
– Min far hade ett stenbrott i Skåne dit det kom en massa konstnärer. Främst svenska, men även en del internationella, som Max Bill och Isamu Noguchi, berättar han.
– I kontrast till den rätt så borgerliga fabrikörstillvaron som jag levde erbjöd konstnärerna en attityd som jag uppfattade som mer öppen och frimodig.
Barndomens konstnärsmöten satte så djupa spår att han efter ett försök att plugga juridik startade galleriet Triangeln med en partner 1973, för att tre år senare starta under eget namn. Invigningsutställningen var med den svenske målaren och skulptören Olle Bærtling, vars uttryck kontrasterade mot rådande trender på konstscenen.
– 70-talet dominerades av politisk, nästan propagandistisk konst. Olle Bærtling var, liksom jag själv, mer intresserad av den konkretistiska riktningen. Det var ingen direkt rusning till galleriet på den tiden, men jag var övertygad om att det var bra konst och hittade några få likasinnade.
Galleristrollen var något han fick uppfinna mer eller mindre själv. Den innefattade varierande sysselsättningar, som städare, säkerhetsvakt, snickare, lagerarbetare, fotograf, bokförare, konsthistoriker, kock, filosof, affärsstrateg – och psykoterapeut.
70-talet dominerades av politisk, nästan propagandistisk konst.
Bara två år efter starten deltog galleriet alltså på Art Basel, där Nordenhake senare, under nio år, var en del av uttagningskommittén. Då var mässan i uppstartsfas, liksom hans eget galleri trevande. När konstmarknaden under 80-talet började sin första ordentliga tillväxtperiod valde Nordenhake att flytta från Malmö till Stockholm.
– Jag fick ett samtal från skulptören och grafikern Lars Englund som var medlem i Konstakademien. Han berättade att Konstakademien hade beslutat att hyra ut en stilig lokal med högt i tak i sitt hus till ett privat galleri. Han föreslog att jag skulle ansöka. När jag fick den blev det ett bra skäl att flytta till Stockholm.
Första utställningen i huvudstaden var 1986 med den norska konstnären Bård Breivik. 15 ton stenklumpar baxades in i galleriet, och även här skilde Nordenhake ut sig från många andra. Bland andra viktiga tidiga utställningar fanns den amerikanske konstnären Richard Serras första separatutställningar i Sverige, 1984 i Malmö och 1988 i Stockholm. Internationellt etablerade strömningar inom skulptur, konceptkonst och abstraktion introducerades genom ett antal utställningar på den svenska marknaden och formade galleriets identitet under de första decennierna.
När galleriet öppnade i Berlin år 2000 – som en följd av att stadens låga hyror attraherade konstnärer från hela världen – flyttade hela familjen ner till den tyska huvudstaden. Sonen Sten Nordenhake bor där än i dag, och det är han som successivt ska ta över helhetsansvaret nu när Claes Nordenhake så smått börjar lämna över.
– Inom kort flyttar vi till en äldre industrilokal i Charlottenburg, nästan dubbelt så stor som den vi har nu, berättar Sten Nordenhake.
Expansionen i Berlin beror dock inte på att konstmarknaden automatiskt har följt efter konstnärerna till den tyska huvudstaden.
– Vi förmedlar inte särskilt mycket konst till berlinarna. Men den internationella köpkretsen här är stor, konstaterar Claes Nordenhake.
2018 var det alltså dags för nästa etablering, i Mexico City. Platsen hade sedan många år tillbaka en särskild betydelse för Claes Nordenhake och hans fru Margareta Leijonhufvud, efter många resor och ett minnesvärt besök hos den Nobelprisbelönade poeten Octavio Paz.
– Jag hade också en spansk medarbetare i Berlin som efter att ha varit på en konstmässa i Mexiko påbörjade en intensiv kampanj för att vi borde öppna ett galleri där. Lokalen är fantastisk, gestaltad av Frida Escobado som nu har anlitats för att göra nya Metropolitan i New York och Centre Pompidou i Paris. Vi hade tur som lyckades haffa henne innan dess.
Konstscenen i Mexico City beskriver både Claes och Sten Nordenhake som dynamisk och levande.
– Mexico City är en oerhört stor stad och ekonomin växer snabbt, så det är en positiv plats att finnas på. Mexikanskt konstsamlande börjar också alltmer likna det amerikanska. Med andra ord: har du ekonomiska möjligheter att samla konst, betraktas det i allt högre grad som en självklarhet, säger Sten Nordenhake.
Om Mexico City går starkt har Stockholm och Berlin de senaste ett, två åren gått desto sämre. Konjunkturerna påverkar även konstmarknaden och Claes Nordenhake betonar att livet som gallerist onekligen har sina toppar och dalar. Men 50 år efter start är spänningen och lockelsen till konsten konstant, liksom säkerheten kring vilken typ av konst han uppskattar. Han pratar lika engagerat om tidiga konstnärsrelationer med Olle Bærtling, Richard Serra och Rémy Zaugg, som om nämnda Ayan Farah, vars textila verk har en till synes minimalisk estetik men rymmer lager av historia och politiska konflikttillstånd.
– Farah hämtar en grå färg från jorden i Vinterviken i Stockholm, där Nobels första dynamitfabrik var lokaliserad. Hon använder också färgen indigo, som framför allt i Afrika har legat till grund för olika konflikter. Även om man inte omedelbart varseblir det, är materialen och de bakomliggande processerna en väldigt viktig del av hennes verk, som jag tycker legitimerar hennes konst, säger Claes Nordenhake.
– Jag har aldrig, varken i dag eller på 70-talet, varit intresserad av det uppenbart politiska eller propagandistiska. Men det måste finnas en ”edge” som inte bara syftar till att försänka betraktaren i någon sorts angenäm slummer.
Fakta.Galerie Nordenhake
Grundades av Claes Nordenhake i Malmö 1976. Etablerades 1986 i Stockholm, 2000 i Berlin och 2018 i Mexico City. Gallerierna drivs lokalt av Ben Loveless i Stockholm, Claudia Sorhage i Berlin och Toni Sadurní i Mexico City. Samtliga är delägare i galleriet.
I Stockholm ligger galleriet sedan 2024 på Lützengatan vid Karlaplan. I den svenska huvudstaden finns även Focus, en utställningslokal med full insyn från gatan där ett enda konstverk står i centrum.
Under Art Basel, som äger rum den 18–21 juni, släpps en jubileumsbok med arkivdokument, personliga fotografier och berättelser som har format Galerie Nordenhakes profil.
Jubileumsutställningen ”Galerie Nordenhake, Stockholm, Berlin, Mexico City, 50 years” samlar historiska och nyskapade verk av 84 konstnärer och visas den 4 juli–29 augusti 2026. Bland konstnärerna finns Josef Albers, Torsten Andersson, Olle Bærtling, Cecilia Edefalk, Frida Escobedo, Ayan Farah, Nan Goldin, Alfredo Jaar, Donald Judd, Lap- See Lam, Frida Orupabo, Richard Serra, Johan Thurfjell, Stanley Whitney och Remy Zaugg.
