Klockan är halv sex en måndag kväll i östra Peking när 34-årige Wang Jialong sätter på sig arbetsuniformen och gör sig redo för ett nytt pass. För ett halvår sedan sade han upp sig från sitt gamla jobb på ett finansföretag eftersom bolaget gick dåligt och han inte tjänade så bra längre.
I stället tog han ett jobb som bud i den kinesiska huvudstaden och ingår nu i Kinas växande armé av gigarbetare.
Förresten spelar det ingen roll vilken dag det är, Wang Jialong arbetar alla dagar.
Han är matbud, specialiserad på att köra ut lunch och middag åt kunder, vilket ofta ger honom runt 140 yuan, motsvarande 200 kronor, för sju timmars arbete.
Över 80 miljoner invånare – inklusive chaufförer, varubud och matbud – beräknas få sina arbetsuppgifter från plattformstjänster i Kina, som utvecklats till världens mest avancerade gigekonomi.
Förra året distribuerade bud i Kina 199 miljarder paket, en ökning med 13 procent sedan året innan. Det innebär ett snitt per person på häpnadsväckande 142 försändelser.
Inte konstigt att buden syns överallt i stadsbilden. De kommer åkande på ljudlösa elmopeder i alla riktningar, var som helst, med sina leveranser. Det går fort när de kommer farande eftersom de får betalt per uppdrag. Tid är pengar i den här branschen.
En app i telefonen förser Wang Jialong med uppdrag. När han öppnar den för att påbörja kvällspasset hörs en röst. Det är trafikpolisen som informerar, och uppmaningarna är tydliga: Du måste bära hjälm, kör inte för fort, var försiktig!
Han sätter sig på mopeden och börjar skrolla på telefonen. Buden konkurrerar om leveranserna, men några av uppdragen är inte värda uppoffringen, tycker Wang.
Till slut accepterar han en beställning att hämta mat en kilometer bort, som sedan ska levereras till en adress som i sin tur ligger 1,5 kilometer därifrån. När han är framme ställer han mopeden utanför porten. Och går snabbt fem trappor upp till kunden eftersom huset saknar hiss. Han lämnar paketet utanför dörren och tar en bild som bevis för att uppdraget är slutfört.
Efter en kort stund lyser meddelandet på telefonen: han har tjänat 4,2 yuan, lite mindre än sex kronor. Det tog honom tio minuter.
Innan han sätter sig på mopeden för nästa order frågar jag om det inte borde vara bättre betalt för leveransen när huset saknar hiss?
Men Wang Jialong, från en by på landet i vackra omgivningar i provinsen Jilin i nordöstra Kina, är inte den som klagar.
– Någon måste ju leverera även till dem som bor fem våningar upp utan hiss. Hur skulle de annars kunna sitta hemma och beställa mat? säger han.
Femton år efter att han först kom till staden och fick jobb på ett tryckeri arbetar han sju dagar i veckan. Han förstår inte riktigt min fråga om att han aldrig skulle vara ledig.
– Vadå, jag är ju ledig varje dag efter lunch och fram till att jag börjar jobba på kvällen igen, svarar han, sittande i soffan i den lilla lägenheten han hyr.
På eftermiddagarna lägger han sig på sängen och sover en timme och därefter lagar han mat och förbereder sig för kvällspasset.
– Det här är friare än mitt gamla jobb. Där stod chefen och hängde över mig hela tiden. Här bestämmer jag själv och kan välja mina arbetstider.
Innan Wang Jialong blev bud hade han negativa åsikter om vad arbetet innebar, säger han. Att det var varmt och att man blev solbränd. Att det var ett arbete långt ned på samhällsstegen.
– Men nu vet jag att vänskapen mellan kollegor är bra. Relationerna är enkla, inte alls som konflikterna på ett kontor.
Han är en man som vägrar ge upp. Hans inställning tar honom genom svårigheter, men yrkesvalet handlar också om den allmänna konjunkturen i Kina. När marknaden för finansbolaget där han var anställd gick sämre krympte lönen.
– Tidigare kunde man lätt hitta ett fast jobb som gav 5 000-8 000 yuan i månaden, motsvarande 7 000–11 000 kronor, det kan man inte längre.
Därför blev Wang Jialong hellre bud som många andra. I hans fall med en lön på 4 000-5 000 yuan i månaden (5 600–7 000 kronor).
– Vill jag tjäna mer kan jag jobba längre dagar, säger han.
Andra som har ett fast jobb på dagarna drygar ut inkomsten genom att köra ut paket på kvällarna.
När Mao Zedong grundade Folkrepubliken 1949 var Kina en nation av bönder. Från slutet av 1970-talet började lantarbetarna flytta in till städerna, där de tog jobb som bygg- och industriarbetare och servitriser – eller som i Wang Jialongs fall först blev anställd på ett tryckeri.
I snitt har inflyttningen skett med en hastighet av cirka 15 miljoner invånare per år. Bönderna som tidigare blev industriarbetare ansluter sig i dag ofta till den växande skaran av gigarbetare som kör ut varor och mat.
Den nya tekniken är en anledning till utvecklingen – den parar ihop beställningar från kunder med bud som levererar. Ingen annanstans har utvecklingen av smarta appar gått snabbare än i Kina.
Gigarbetet har också spridit sig till tillverkningsindustrin där fast anställda successivt ersätts av miljontals arbetare som är beredda att rycka in när en fabrik behöver dem. Ingen särskild förkunskap krävs. Dessa arbetare stannar i några dagar eller veckor eller längre om det är vad arbetsgivaren vill. Flexibiliteten är guld värd för företagen, som kan öka eller minska produktionen beroende på säsong och efterfrågan, utan att behöva ta något långsiktigt personalansvar.
Fyrtio miljoner arbetare, en tredjedel av Kinas anställda i tillverkningsindustrin, beräknas jobba på detta sätt, enligt The Economist.
De migrantarbetare som anpassar sig och förstår hur de ska ta sig fram i konkurrensen på plattformarna kan tjäna mer än de som i dag har ett fast arbete. Men de kommer aldrig att utveckla några djupare färdigheter och förkovras i arbetet, det finns ingen karriär att göra utan en fast arbetsgivare. Ett stort antal arbetstillfällen i tillverkningsindustrin kommer även att ersättas av robotar.
Fast vad är alternativet? Många som arbetar i den kinesiska gigekonomin har förlorat sitt tidigare jobb. Hade de inte blivit varubud, matbud eller chaufför hade de gått arbetslösa.
43-årige Yang är en av dem. Han var svetsare på byggen i tio år. Han tjänade som mest 400 yuan om dagen och hade gratis mat och fritt husrum.
– När jag inte fick min lön längre sade jag upp mig och blev varubud, säger han, när vi träffar honom sittande på sin elmoped i väntan på leveranser.
Han har kontrakt med en agent som skickar uppdraget direkt till honom. Det är bättre betalt än att arbeta för appar som Wang Jialong, men det är mindre fritt och innebär långa arbetsdagar.
Yang brukar jobba alla dagar i veckan. Hans fru bor hemma i byn i provinsen Hebei utanför Peking och hans tonårsson går på internatskola i en annan del av provinsen. Själv bor han i en lägenhet med dubbelsängar, där han är inackorderad med många andra bud.
En fyrarummare kan hysa så många som 20 boende. Det är inte olagligt, men heller inte helt enligt reglerna att så många delar på en lägenhet säger en bostadsförmedlare i området.
Men eftersom staden är beroende av buden och att de har någonstans att bo, är det uppenbart att några ser mellan fingrarna.
Kanske rotar sig emellertid dessa inflyttade invånare aldrig på sin nya ort. Vilket i sin tur kan leda till att de aldrig gifter sig och skaffar barn.
Wang Jialong protesterar:
– Man kan visst gifta sig, det har inget med jobbet att göra. Det är många bud som är gifta, man väljer bara en partner som kommer från en familj med samma bakgrund.
Han gifte sig själv för tre år sedan och visar bröllopsfotografiet. Frun arbetar också i Peking, på ett statligt företag, i en helt annan del av staden där hon bor i veckorna. På helgerna kommer hon på besök.
– Min plan är att jag jobbar kvar som bud så länge som jag kan tjäna minst 20 yuan per timme, motsvarande 28 kronor. Men en dag när vi vill ha barn måste jag helt klart tjäna mer än i dag, säger matbudet.
Budet i Peking skrev en besteller
● I boken ”I Deliver Parcels in Beijing”, som utkom 2023, skriver Hu Anyan om tiden då han var ett varubud i den kinesiska huvudstaden. Många som läste kände igen sig och boken blev en bestseller och har översatts till engelska.
● Hu fick två yuan för varje paket han delade ut och räknade ut att om han skulle tjäna ihop till den lönen han ville ha, 7 000 yuan, runt motsvarande 10 000 kronor, per månad var han tvungen att dela ut ett paket var fjärde minut under nio timmar.
● Varje minut var värd en halv yuan, vilket betydde att ett toalettbesök kostade honom en yuan. En lunch, beräknade han, skulle ta 20 minuter och kostade därför tio yuan. Av den anledningen åt han sällan lunch och drack så lite som möjligt på förmiddagarna för att minimera antalet toalettbesök.
Som författare blev han till slut herre över sin tid, har han sagt i intervjuer.
