Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Att kräva av religiösa politiker att de ska avhålla sig från att ”föra in sin personliga moral i offentliga politiska debatter” är inget annat än en ”absurditet”.
Citatet hittar jag i en ny artikel om den kristna nationalismen, i The Atlantic (9/3) – men det har 20 år på nacken. Och dess upphovsman? Självaste Barack Obama.
Lite ödmjukad blir jag allt av att inse detta. För det utgör en nyttig påminnelse om att det inte alltid är fullt så enkelt att separera tron från politiken som jag ibland inbillar mig. Och när jag, likt många andra sekulära liberaler, varnar för den kristna nationalismen som ett hot mot den liberala demokratin i dagens USA så bör vi i hederlighetens namn också påminna om den andra sidan av saken. Alltså att även den kristna nationalismens huvudmotståndare gärna åberopar Bibeln.
Ta stjärnskottet James Talarico, som just vunnit Demokraternas primärval i Texas. Han är både utbildad lärare och presbyteriansk pastor. I februari blev pratshow-värden Stephen Colberts intervju med honom viral. Den sändes på Youtube, eftersom tv-bolaget CBS drog tillbaka den av rädsla för att fällas för ”opartiskhet” av myndigheterna.
Även den kristna nationalismens huvudmotståndare åberopar gärna Bibeln
I intervjun berättar Talarico hur han strider mot den kristna nationalismen och för religionsfriheten – men i Jesu namn. Både han och Colbert, som också är kristen, talar om hur förminskande det är för Gud, som är störst, att sammankopplas med något så världsligt som ett politiskt parti. Talarico förespråkar pluralism, tolerans och en ambitiös ekonomisk vänsterpolitik – allt med stöd i budet om att älska vår nästa. Aborträtten försvarar han med hänvisning till att jungfru Maria kan tolkas som att hon ger sitt samtycke till att bära Guds barn. Och transpersoners rättigheter med hänvisning till att ”Gud är ickebinär” (Newsweek 21/9-25).
Gör inte allt detta Talarico till en hycklare? Att motsätta sig den kristna nationalismen för att den är okristen, som Talarico menar, vad är väl det om inte just att blanda samman religion och politik?
Detta diskuteras just nu för fullt i den amerikanska debatten. Vissa, som historikern Heath W Carter, menar att Talarico i själva verket också är en kristen nationalist, fast från vänsterhåll. Och den nyutkomna boken ”Chosen land: How christians made America and Americans remade christianity” (2026) påminner om hur många inom den amerikanska vänstern som även tidigare struntat i den separation mellan kyrka och stat som högern nu beskylls för att negligera. Betänk bara Abraham Lincoln, eller Martin Luther King, och deras lågande religiösa brandtal mot slaveriet och rassegregationen.
Men det faktum att Talarico åberopar Bibeln gör honom inte till en kristen nationalist. En sådan måste nämligen anse att enbart kristna fullt ut räknas som en del av nationen, menar sociologerna Andrew Whitehead och Samuel Perry i boken ”Taking America back for God: Christian nationalism in the United States” (2020). Därför brukar kristna nationalister i USA också anse att politiska ämbeten bara bör innehas av kristna. Andra, som sekulära, judar, eller för den delen muslimer – tänk New Yorks borgmästare Zohran Mamdani – anses inte vara tillräckligt moraliskt högtstående, eller lojala med nationen.
Fast även om han inte kan räknas som kristen nationalist, nog är det väl ändå illiberalt av Talarico att ständigt åberopa Bibeln i offentligheten? Inte nödvändigtvis. I alla fall inte om man tar intryck av den nyss bortgångne tyske filosofen Jürgen Habermas, samtalsdemokratins store försvarare.
Han försvarar transpersoners rättigheter med hänvisning till att ”Gud är ickebinär”
Habermas ville förvisso länge rensa bort de religiösa argumenten ur offentligheten, i förnuftets namn. Men när han var i 70-årsåldern gjorde han något så ovanligt och hedervärt som att ändra sig. År 2004 var han nämligen med om en omvälvande dialog med den blivande påven Joseph Ratzinger. Av den drog han slutsatsen att det blivit dags att omfamna ”postsekulariteten”, ett tillstånd där religionen inte längre förväntas försvinna när människor blir alltmer upplysta. Och det betyder att såväl religiösa som sekulära personer inte längre ska hålla de delar av sina övertygelser som handlar om vad som är heligt utanför den offentliga debatten.
I nekrologerna över Habermas har det suckats uppgivet över att med honom dör nu även ”efterkrigstidens progressiva grundackord”, för att citera en elegant formulering av Göran Greider (DN 17/3). Och visst ligger det något i det. Men det förtjänar även att påpekas att denna andra och lite mer undanskymda del av Habermas arv – alltså omfamnandet av postsekulariteten och behovet av dialog sekulära och religiösa emellan – tvärtom lever och frodas i dag.
Det är faktiskt både trösterikt och hoppfullt. Och, som Habermas nog skulle vara först med att påpeka, visst är tröst och hopp inte längre bara viktiga ting för den som tror på Gud – utan även för alla som tror på den alltmer plågade liberala demokratin?
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: Hur smart är det egentligen att sänka bensinskatten igen?
Gina Gustavsson: För att förstå det USA gör i Iran måste man börja i Bibeln
