Gisèle Pelicot – nära och ärligt om att överleva ett brott som skuggar hela livet

”En hyllning till livet” börjar med att Gisèle Pelicots make Dominique blivit polisanmäld för att ha fotat kvinnor under kjolen på ett köpcentrum. Pinsamt men ingen katastrof – väljer hon att tänka. I den efterföljande utredningen undersöks hans telefon och dator och 67-åriga Gisèle Pelicot kallas till ett möte på polisstationen. Där får hon se bilder på sig själv, som en lealös kropp, våldtas i alla sina kroppsöppningar. Av sin man och av främmande män.

Det är omöjligt att veta hur man skulle reagera i en sådan situation. Också när man informeras om att detta har pågått i tio års tid. Och att det verkar finnas fler än 70 olika män på filmerna. Det är omöjligt.

Gisèle Pelicot har blivit världskänd på grund av brottet hon utsattes för och hur hon reagerade på det. Hon har tilldelats den franska Hederslegionen och hon har hyllats för modet att uppge sitt namn och visa sitt ansikte. Nu kommer hennes självbiografi där hon berättar hur det faktiskt var.

Men inte heller hon själv verkar veta hur hon ska reagera. Boken startar trevande och i desperat försvar. Medan de tre vuxna barnen omgående river sönder allt som finns kvar efter fadern går Gisèle Pelicot tillbaka i historien för att rädda de minnen som räddas kan.

Hon berättar hur hon och hennes make båda växte upp i känslomässigt torftiga hem på landsbygden och har ägnat sitt gemensamma liv åt att försöka ta sig till en ekonomiskt och socialt skyddad medelklass i Paris. Men hur de aldrig riktigt lyckats.

Den Dominique Pelicot en ung Gisèle mötte, kom från ett hem med en våldsam far. Pappan band sin hustru och tvingade henne till sex, begick övergrepp på sin dotter och sin funktionsnedsatta fosterdotter (som han började leva öppet med när hustrun blev gammal och dog). Det sexualiserade våldet har alltid funnits på makens bakgård, men Gisèle trodde att de tillsammans flydde från det.

Hon undersöker tillfällen i deras relation när hon frågar sig om hon borde ha reagerat. När han ville filma deras sexliv, tjatade om analsex, när han hånade henne för prydhet och vände sig till andra kvinnor. Det gjorde henne obekväm och hon tvingades värna sina gränser. Men hon tolkade det som en del av ett normalt samliv där mannen ofta vill mer.

Berättaren känns opålitlig. Hon vill behålla värdigheten i sina historiska utflykter, se det goda. Men slutar de inte alltid i katastrof på olika sätt?

Hon lyfter fram de goda dagarna, vilken underbar make och pappa han var, hur han lekte med de tre barnen och tog hand om tvätten när han var arbetslös. Det var han ofta.

Hon faller ner i deras mörka stunder, när de eviga skulderna ledde till att hemmet utmättes på möbler och prylar, hur barnen fick sova på madrasser i de tomma rummen.

Det är förstås omöjligt att recensera ett brottsoffers upplevelse. Men som bok betraktat sätter berättelsen igång lite rörigt. Nedslagen i tiden hoppar fram och tillbaka till synes utan logik. Tempus skiftar. Berättaren känns opålitlig. Hon vill behålla värdigheten i sina historiska utflykter, se det goda. Men slutar de inte alltid i katastrof på olika sätt?

Hon skriver om ett inre tomrum som hon alltid försökt fylla. Det är svårt att veta om hon är en kvinna präglad av sin generations värderingar eller bara djupt jagsvag i sitt sätt att finna ursäkter för maken.

”Vad har en kvinna i min ålder kvar när hon inte längre har sin make?” frågar hon sig.

Språket får en ny drivkraft och tydlighet. Gisèle Pelicot har visst en stomme, hon ser sig själv med analytisk blick.

De senaste åren har det kommit en rad franska autofiktiva romaner om förgripelser inom familjen. Vanessas Springoras ”Samtycket”, Neige Sinnos ”Tvingad tiger” och Camille Kouchners ”La familia grande” är några. De har fått debatten att explodera och har problematiserat sexuella övergrepp som en alltför accepterad del av kulturen.

”En hyllning till livet” lyfter fram besläktad problematik, även om innehållet redan är känt. Det kommer inte att bli en bomb, för den har redan exploderat.

Språket är från början stumt. Jag misstänker länge att det hårdnackade fokuset på framtiden – ”En hyllning till livet” – är en flykt för någon som inte känner sig bekväm med orden. Varken för att nedteckna den känslomässiga implosion som tvunget måste ha skett, eller för att ta hand om jagets spillror i sin egen inre vårdapparat. För någon som i flera år väljer att inte se filmerna i förundersökningen utan hellre låser dörren och går vidare med huvudet högt. Det är viktigt för Gisèle Pelicot.

Gisèle Pelicot blir ifrågasatt för att inte vara tillräckligt skadskjuten, tillräckligt hämndlysten. Naiv. Hon är väl medveten om andras kritiska blickar.

Jag inser med krypande obehag att jag som läsare är medskyldig. Varför beter sig inte denna kvinna som hon förväntas göra?

I andra delen av boken, när rättegången närmar sig, tar den en oväntad vändning.

Språket får en ny drivkraft och tydlighet. Gisèle Pelicot har visst en stomme, hon ser sig själv med analytisk blick. Den trevande, mansförstående 71-åringen har fått nog. Det har gått fyra år sedan avslöjandet, hon har tagit tid på sig för att finna sin egen reaktion. Men nu är hon där.

Hon kan visa varför hon så desperat samlat minnen. För om hon förlorar sina 50 senaste år existerar hon inte längre. Hon behöver vårda sina ruiner – annars återstår bara sammanbrott.

Orden kommer till henne. Är det ett medvetet grepp eller snarare en ofiltrerad utveckling? I vilket fall förstärker det känslan av att följa hennes inre process nära och ärligt.

Hon bestämmer sig för att kräva öppna dörrar vid rättegången, de 51 åtalade männen ska exponeras och skambeläggas. Världens medier rapporterar, kvinnor samlas utanför domstolen och låter Gisèle Pelicot defilera mellan deras skyddande kroppar om morgnarna. Själv har hon bestämt sig för att arbeta för att det ”patriarkala och manschauvinistiska samhället ska förändras”. Tomheten har fyllts av mening.

Det är en stark bild av ett anakronistiskt franskt patriarkat hon målar upp. De åtalade männen börjar rättegången med att dricka öl tillsammans på luncherna, höhöa och himla med ögonen, försvara sig med att de aldrig skulle valt en kvinna i hennes ålder. Men när Gisèle Pelicot vägrar inrätta sig och kastar ifrån sig skammen, sluter ett helt hav av väninnor med no more fucks to give upp och langar den vidare till där den hör hemma.

Och vem kan ifrågasätta hur reaktionen efter en katastrof ser ut? Så lyckas Gisèle Pelicot på sitt envisa sätt vända olyckan och hylla livet.

Läs intervju med Gisèle Pelicot och utdrag ur hennes bok.