1. Berätta om din föreställning i vår.
2. Varför vill du hålla på med scenkonst?
3. Vad tycker du saknas i svenskt teaterliv?
Julia Ahndoril
Dramatiker. Har skrivit pjäsen ”Elevator” som är en del av Länk 2026, Riksteaterns projekt för nyskrivna pjäser till unga teaterensembler.
1. ”Elevator” är en ganska brutal pjäs som handlar om det grymma våldet som nästan bara kan uppstå i grupp – och om ett syskonpars väldigt olika sätt att hantera en stor sorg.
2. För att det är en magisk konstform. I en värld där alltmer i vår omgivning tycks förlora kontakten med det genuint mänskliga representerar teatern för mig någonting äkta, någonting sant. Det är en konstform som innebär direkt kontakt mellan skaparen och åskådaren, ett unikt möte som sker här och nu och aldrig igen. Ibland när jag ser på teater är det som att hamna i trans, en hel publik kan sitta absolut knäpptyst – fullkomligt förtrollade av skådespelarna på scenen.
3. Sveriges teatervärld behöver bli modig. Jag vill se pjäser som chockerar mig, jag vill vara i salonger där halva publiken reser sig upp och går, jag vill se teater som skapar verklig debatt. Jag vill aldrig mer se eller läsa en pjäs som påstår sig vara ironisk. Gör någonting på riktigt! Var farlig, äcklig, upprörande och utmanande.
Yohannes Frezgi
Skådespelare och dramatiker. I vår har hans debutpjäs ”Symaskinen” premiär på Angereds teater.
1. ”Symaskinen” handlar om det liv som kommer efter att Joel blivit skjuten och rullstolsburen. Om nya och döda vänner, om det villkorslösa föräldraskapet och om att ompröva sitt förflutna. Men framför allt handlar det om att vilja sy. Att se manuset få liv är som en lång, vacker feberdröm för att jag har skrivit pjäsen och spelar i den. Dessutom är det något utöver det vanliga att få jobba med detta fantastiska team. Jag känner mig hemma.
2. Teater är för mig en plats som ger mig utrymme att säga det som är osägbart, känna det som är svårt, röra vid det som inte har fysisk form. En plats som genom lek kan vara i dialog med det som är omöjligt att vara allvarlig kring.
3. Om jag var Dramatenchef för en dag skulle jag strukturera repertoaren så att en viss procent av det konstnärliga teamet aldrig tidigare har arbetat på teatern. Jag skulle också införa en öppen pitchtävling där publiken skulle rösta fram vinnaren och Dramaten skulle ta ansvar för att tillsammans med vinnaren förverkliga föreställningen.
Hannah Wikforss-Green
Medlem i teatergruppen Autodramatik. Översatte och regisserade ”Dimes Square Stockholm” i höstas.
1. Autodramatik har en produktion på gång som vi ska sätta upp i sommar, den nyskrivna pjäsen ”Skönheten” av Ludvig Köhler. Den är autodramatisk och leker med tvetydigheten kring vad som är fiktion och verklighet i ännu högre grad än vad ”Dimes Square” gjorde. Sedan i höstas har jag även jobbat som producent åt frigruppen Hjärter fem, och vi arbetar på en ny pjäs skriven av Ella Löfmark som heter ”Blondinens historia”. Den ska vi spela senare i vår på Bonniers konsthall. Mitt tredje projekt är ett hemligt samarbete med en renässansman.
2. Scenkonst är det ultimata Gesamtkunstwerket. Det passar mig som tycker om alla kulturella uttryck men som inte bemästrar något av dem. Jag tycker också om att bli tvingad att lägga undan mobilen, som på ett flygplan.
3. Lägenhetspjäser. Och pengar.
Odin Romanus
Skådespelare. I vår spelar han David i ”Natten är dagens mor” på Malmö stadsteater.
1. Den yngsta sonen i ”Natten är dagens mor” har länge varit en drömroll för mig. Pjäsen är svår att förbereda ensam – den börjar leva först när man läser den högt med sina motspelare. Då är det som att kliva på ett tåg och bara fara iväg tillsammans. Ibland går vi igenom scenerna tekniskt, men till slut kör man ändå fullt ut. Det går helt enkelt inte att göra den här texten halvdant.
2. Jag tror pirret uppstår när ens egna idéer möter andras och man, om man lyckas, får sagt något sant om vad det är att vara människa.
3. Historieberättandet. Jag upplever att Teatersverige har gått från att berätta historier till att berätta idéer. Teaterkonsten har ansvaret att engagera publiken i berättelser och karaktärer man bryr sig om. Det glömmer vi ibland och försöker i stället göra teater ”cool” med sökta idéer som klipper isär den röda tråden. Teatern är cool i sig. Jag vill se mer spänning, värjor, stora peruker – och en tydlig vilja att ta med publiken på en resa. De ska ju sitta på the edge of their seats!
Läs mer:
”Det blir som att revolutionen kommer till Vällingby torg”
