Gus Van Sants gisslandrama lever på Bill Skarsgårds perfekt påklistrade pojkgubbighet

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Ingen gillar att bli blåst. Särskilt inte av bolånebovar och andra sorters förmögna girigbukar som skor sig på vanliga dödligas hopp och drömmar. Efter att ha blivit bankrutt och vägrats förlängd tid för återbetalning får Tony Kiritsis (Bill Skarsgård) nog. En kylig februaridag 1977 kliver han in på ett bolånekontor i Indianapolis och ståltrådskopplar sin avsågade hagelbössa till den bortresta chefens son (Dacre Montgomery).

Gisslandramer blir ofta mer intressanta när man hejar på skurken. Som tittare vill man drabbas av Stockholmssyndromet, känna den där kopplingen till brottslingen. Hur väl lyckas Gus Van Sant med detta i verklighetsbaserade ”Dead man’s wire”? Lyckas han väcka glödande sympati och engagemang?

Egentligen inte. Stämningen är dämpad, så där stelt vinterfrusen, och estetiken lika smakrik som bruna bönor med avslagen fulöl. Snarare än någon orättvist behandlad underdog framstår Tony Kiritsis mest som en kränkt galning. Han skriker när andra talar lugnt, studsar när andra står stilla, avlossar själv gärna skott men blir fly förbannad när elden besvaras. Förutom pengar och immunitet kräver han en ursäkt från bolånebossen (Al Pacino i en märklig liten biroll) som han menar är den stora boven i dramat.

Berättelsen börjar väldigt rakt på sak utan att då eller därefter bli särskilt intensiv. Tonen är snarare lätt komisk, inte minst när Danny Elfmans dramatiska musik försöker antyda motsatsen. Det är som att hela omgivningen är på gränsen till slapstickläge. En inledande spänningsscen avbryts av en liten bilkrock, en tv-reporter tappar tråden i en direktsändning och inget verkar riktigt gå som planerat. Så som verkligheten är som mest? Den som Van Sant ofta försöker påminna om med olika slags arkivbilder.

När Colman Domingos radio-DJ av misstag hamnar i rollen som förhandlare – och jagar lyssnare genom att ge Tony en plattform – anar man en förtätad form. Men nej, även det spåret skojas bort. När gisslandramat senare flyttar in i Tonys lägenhet uppstår ett naturligt utrymme för närgången psykologisering, ett mänskligt möte mellan motsatser. Men lugnet klär filmen lika illa som Dacre Montgomery i förhöjt hårfäste.

Absolut roligast med ”Dead man’s wire” är att se en lätt kutryggig Bill Skarsgård ta sig an huvudrollen med brådmogen mustasch, grov sydstatsdialekt och överspänt underbett. Ingen vill ta hans Tony på allvar och han hanterar frustrationen med en för rollen perfekt påklistrad pojkgubbighet. Spelet är uppskruvat till max, han syns och hörs mest i varenda scen, som att han bestigit ett kolaberg på ett ketaminkalas eller tagit med en hagelbössa till en knivduell.

Berättelsen är för all del intressant, lika kul som upprörande, men den har berättats förr – däribland i dokumentären ”Dead man’s line” (2018). Spelfilmsversionen ser man framför allt för Hollywood-svenskens skull.

Kanske har jag råkat ut för Stockholmssyndromet, trots allt?

Se mer. Nervpirrande gisslanspänning: ”En satans eftermiddag” (1975), ”Die hard” (1988), ”Inside man” (2006).

Fler film- och tv-recensioner i DN