Doften av blöt metall och fuktig betong osar nästan genom skärmen. Där sitter en fårad, äldre man. Hans ena ögonglob är grumlig – vit – och bredvid ögonparen är fårorna djupt markerade. Längs käklinjen klättrar en metallisk anordning som gräver in i örat, tinningen och ögonen.
I den 27 minuter långa filmen ”Pomegranate” får den föråldrade aristokraten leva genom flera livsöden: från en insekts livscykel, till en flipperkulas färd genom spelet och en sjöman under ett skeppsbrott.
– Han har levt hundratusentals liv och är känslomässigt dränerad men han fortsätter koppla in sig i olika upplevelser och medvetanden, utan att känna någonting, säger Zack London som har regisserat filmen.
Filmen publicerades på Youtube tidigare i juli och har nu 7,3 miljoner visningar. Under namnet Gossip Goblin har Zack London blivit en förgrundsgestalt i den växande genren av AI-filmer, för allt som syns i ”Pomegranate” har genererats fram med hjälp av artificiell intelligens.
– Man kan antingen rasa över de små aktörerna som använder AI, eller tänka att det jämnar ut spelplanen, där små kreatörer med små budgetar kan konkurrera med de största och mest välfinansierade studiorna på planeten, säger Zack London.
Vi träffas i hans lägenhet på Södermalm i Stockholm. Sekelskiftets stuckatur och den skandinaviska minimalismen står i bjärt kontrast till den värld av science fiction och cyberpunk som han skapar i sina filmer.
Zack London är uppvuxen i San Francisco och i hemlandet utbildade han sig till bland annat till illustratör. Till Sverige flyttade han för att jobba som produktdesigner och stannade för sin svenska flickväns skull. Nu har de en ettåring som jollrar med mamman i rummet intill.
För drygt tre år sedan började Zack London att leka med de då purfärska AI-verktygen. Han såg det som något som gav honom utlopp för sin kreativitet.
– Många av mina kollegor antingen ignorerade AI eller tyckte att det var djävulens verk, vilket jag fortfarande tror är en vanlig uppfattning. I stället för att klaga försökte jag se möjligheterna i verktygen, säger han.
Långsamt började han inse att AI eventuellt kommer att ta över hans jobb och för nästan ett år sedan slutade han därför på sitt jobb för att i stället arbeta med att skapa AI-genererad film.
”Pomegranate” ingår i en antologi om fyra kortfilmer som i höst går upp på biografer i USA, kompletterade av en femte film som väver samman dem. Han har själv jobbat som konstnär och illustratör, och menar att andra konstnärer ser AI som något illavarslande, men enligt honom är det bakåtsträvande.
– Jag tycker att AI är märkligt, det är ett så polariserande fenomen där många av de mest begåvade personerna, som skulle kunna göra det mesta med verktygen är rädda för det eller hatar det. AI är i sig inte dålig konst, det speglar bara vem som använder det, säger han.
AI har kritiserats för att tränas upp utifrån andra konstnärers arbete. Hur resonerar du kring det?
– All kultur är i någon mening en ständig utveckling av sig själv, och ibland får vi en mutation – och då uppstår en ny stil, säger han och fortsätter:
– Det är en mycket omständlig process att bygga upp filmerna – från miljöer till karaktärer och objekt. Allt i filmen har modifierats så kraftigt att det blir vår egen skapelse.
Vi går in i hans arbetsrum över fiskbensparketten. Han startar datorn. De blå digitala mapparna skapar ett rutnät på laptoppens skrivbord. Han klickar upp en av dem. I en av filerna finns vad han beskriver som en bibel över hela filmen ”Pomegranate”. Där finns alla promptar och koder som ger exakt rätt stämning, ljus och estetik.
– Varenda bildruta måste designas i förväg. Det ligger enormt mycket arbete bakom eftersom allt ska genereras från grunden. Från minsta dörrhandtag till vilka kläder en karaktär har på sig, säger han.
Även om det visuella har tagits fram i olika generativa verktyg, är allting runt omkring skapat med mänsklig handpåläggning. Rösterna görs av mänskliga röstskådespelare, liksom musiken, redigeringen, ljussättningen samt ljudeffekterna. Filmteamet består av ett drygt tiotal personer.
– Med AI sänks kostnaderna. Om vi behöver göra om en scen kan vi bara prompta fram den. Eftersom det också är mycket billigare att jobba med AI behöver vi inte göra berättelser som gör stora ekonomiska vinster. Vi kan i stället berätta historier som är märkligare och mycket mer nischade, säger han.
Han visar upp ett utkast av ”Pomegranate”. Längs tidslinjen har några ur teamet kommenterat kring hur de ska prompta om en viss scen, zooma in på något eller liknande.
Från köket kryper nu Zack Londons dotter in i rummet. Han lyser upp.
– Hon är en sträng kritiker, hon pushar mig verkligen att göra mitt bästa, skojar han.
– Det är roligt, för jag tror att det mest pessimistiska jag någonsin skrivit och visuellt skapat var när jag hade henne som sovande i mitt knä.
Kommer det att bli möjligt att göra en blockbuster som är skapad med AI?
– Hundra procent. Det ligger bara några år bort, säger Zack London.