Dmytro Martjenko hade tre stridvagnar till sitt förfogande. Ryssland hotade att ta Svartahavskusten. Ukrainas existens hängde på en skör tråd.
– Ryssarna är redan vid Cherson, de kommer körande i långa kolonner. Vi har inte en chans, sade officeren i Mykolajiv.
– Men hur ska ni försvara stan? undrade Martjenko.
– Vi tänker inte försvara den. Jag har 120 man. Det finns inget vi kan göra.
Egentligen hade han rätt. Det fanns inte en chans att försvara Mykolajiv. Det visste generalmajor Martjenko.
Men han tänkte försöka i alla fall.
I Ukraina kallas han hjälten från Mykolajiv. Den 47-årige generalmajoren är folkhjälten förkroppsligad; fryntlig, vänlig och korpulent, med ett rakt och märgfyllt språk. Formaliteter struntar han i. Han har ingen sekreterare utan svarar själv i telefon.
Martjenko tar emot på kontoret för sin stödfond i Mykolajiv. Den jobbar med att samla in medel till ukrainska armén. Generalmajoren sätter sig bakom ett stort skrivbord, typiskt för höga ukrainska chefer.
För Martjenko är det inte särskilt typiskt. En stor del av sitt yrkesliv har han tillbringat på fältet.
När Ryssland anföll Ukraina den 24 februari 2022 befann sig Dmytro Martjenko i huvudstaden Kiev för att skriva sin doktorsavhandling. Han var yrkesmilitär med stor erfarenhet av krigföringen i östra Ukraina, där han hade lett operationer sedan 2014.
– Jag fick samtal från Mykolajiv genast på morgonen och fattade: De tänker inte försvara staden, säger Martjenko.
Under natten och morgonen den 24 februari bokstavligen promenerade ryska armén in i södra Ukraina. Inga minor, inget motstånd.
Redan på kvällen samma dag närmade sig de ryska kolonnerna Cherson. Därifrån tar sig vilken stridsvagn som helst till Mykolajiv på två timmar. Om ryssarna skulle lyckas ta både Cherson och Mykolajiv vore vägen till Odessa öppen.
Allt tydde på att planen skulle gå i lås.
Martjenko hade växt upp i Voznesensk utanför Mykolajiv. Han kände området som sin egen ficka. Vid sextiden på kvällen skrev han ett meddelande till vice överbefälhavaren för ukrainska armén: Skicka dit mig.
Kvart över elva ringde överbefälhavaren Valerij Zaluzjnyj.
– Vi har förlorat nästan hela syd. Du måste åka nu.
”Syd” betydde Svartahavskusten. Livsviktig för Ukraina.
Martjenko tog adjö av sin fru, satte sig i bilen med sin färdigpackade väska och sin automatkarbin och körde 40 mil ner till sina gamla hemtrakter. På vägen mötte han långa bilköer som körde åt motsatt håll.
– Det var dödstyst när jag körde in i staden halv fem på morgonen. Jag hade aldrig sett Mykolajiv på det sättet. Inte en bil i sikte. Inte en människa, säger Dmytro Martjenko.
I den sydukrainska staden på 470 000 invånare var inte en skyttegrav grävd. Inte ett pansarvärn byggt. De två militärbaserna som fanns hade bara några hundra soldater, resten hade skickats till Donetsk och Mariupol. Ledningen höll på att packa ihop.
Martjenko är känd för sin djärvhet. I Ukraina berättas det fortfarande om hur han förklädd till taxichaufför körde in i det ryskockuperade Krim våren 2014 för att följa med de ryska truppförflyttningarna. Hur han samma år mot alla odds lyckades rädda 75 ukrainska soldater vid höjden Bravo utanför Snizjne i Donetskområdet. Soldaterna, de flesta av dem sårade, hade blivit inklämda mellan separatisterna och ryska gränsen. Martjenko tog sig till kullen, lastade soldaterna i transportfordon och körde dem i säkerhet längs en smal landremsa mellan ryska gränsen och separatistpositionerna. De sistnämnda låg bara 250 meter bort.
Mitt på ljusan dag. Så fräckt att separatisterna inte hann fatta galoppen. När de började skjuta hade Martjenkos kolonn redan slunkit igenom.
Grafik: DN Källa: ISW
Tack vare sin långa stridserfarenhet visste generalmajoren att allt beror på omständigheterna.
– Stridsvagnskolonner ser skrämmande ut när de kommer emot en. De är gigantiska och låter hemskt. Men stridsvagnar på ett fält och stridsvagnar i en stad är två skilda saker.
I en stad går det att stoppa stridsvagnar, trots att man själv inte har några. Bara man vet hur man ska göra.
På plats i Mykolajiv trummade Martjenko ihop alla kvarvarande militärbefäl och alla poliser.
– Jag meddelade att nu är det jag som fattar besluten, och den här staden ska försvaras.
Större delen av stadens invånare fanns kvar. Deras försvarsvilja var det inget fel på. Med militärmaterielen var det sämre ställt.
– Jag hade tre stridsvagnar, begränsat med artilleri och totalt drygt tusen man att förfoga över. Ryssarna hade över hundra stridsvagnar och cirka 12 000 man. Officerare jag träffade sade: ”Fattar du inte att de är många och vi är få? Vi kan inte göra motstånd.” Jag svarade: ”Men har ni prövat?”
Hemvärnet organiserades. Jägare bildade egna grupper. Traktorförare skickades ut för att gräva skyttegravar. Pansarvärn byggdes. I byarna kring staden grundades krypterade meddelandegrupper i appar som Whatsapp och Signal. Dit rapporterade befolkningen in alla ryska truppförflyttningar.
Under tiden besköt ryska armén Mykolajiv med granatkastare och artilleri. Ett sätt att mjuka upp befolkningen inför maktövertagandet, som ryssarna räknade med skulle ske smärtfritt.
Ryska trupper gjorde tre större försök att ta Mykolajiv: 26 februari, 28 februari och 4 mars. Den ryska planen var att omringa Mykolajiv, precis som man gjort med Mariupol. Isolera staden, skära av vatten och el och sedan gå in från flera håll samtidigt.
Ukrainarna hade inte kapacitet att köra bort ryssarna. Däremot att störa deras förberedelser.
– Våra jägare kände till varenda skogsstig kring Mykolajiv. Många av dem visste hur man använder en granatkastare. De tog sig så nära de ryska stridsvagnarna som möjligt, sköt några salvor och gömde sig.
Ryssarna trodde att de hade hamnat i ett bakhåll och vände.
– Precis den dyrbara tid vi behövde för att hinna gräva skyttegravar och bygga pansarvärn, konstaterar Dmytro Martjenko.
Ukrainarna hade inte många kanoner. Tillgången till ammunition var begränsad. Men de kunde rikta beskjutningen rätt, eftersom ledningen hela tiden visste exakt var de ryska stridsvagnarna fanns – tack vare lokalbefolkningens Whatsapp-grupper.
– Så fort ryssarna hade samlat några stridsvagnar på ett och samma ställe besköt vi dem. De försvann. Sen kom de tillbaka om någon timme och tände en eld för att värma sig och sova. Då sköt vi på dem igen. Och så fortsatte det, timme efter timme. Nästa morgon, när de skulle anfalla Mykolajiv, var de fullkomligt utmattade.
De ryska soldaterna fick aldrig värma sig, aldrig sova, och ofta hade de ingenting att äta. Många av dem gav sig frivilligt till ukrainarna för att få mat.
Martjenko hade ytterligare en fördel: han kunde läsa den ryska planen innantill.
Eftersom han hade den.
– Den 2 mars fick jag ett samtal om att en rysk UAZ (sovjettillverkad jeep) hade åkt fast i en vägspärr. Det var en officer som körde omkring och letade efter sina stridsvagnsförare.
Ukrainarna hade målat över vägskyltarna och de ryska soldaterna fick inte ha några telefoner. Deras kartor var från 1970-talet. Därför körde de ofta fel.
I bilen hittade ukrainarna en svart portfölj. På den stod det: Sovsekretno (topphemligt).
– Och där låg hela den ryska anfallsplanen. Hur de skulle ta över södra Ukraina under de närmaste fem dagarna. Vilka tider de skulle anfalla och var.
Martjenko ler brett.
Förmågan att utnyttja fiendens svagheter var en av Ukrainas stora fördelar. En annan var att Martjenko vågade vägra lyda order. Han sprängde till exempel aldrig den sista bron som ledde in till Mykolajiv, trots upprepade befallningar från högsta ort.
– Det var bron som gick mot Odessa. Vi behövde den för försörjningslinjerna. Befälet ringde och skrek att jag måste spränga den. Jag svarade: Men vi slåss fortfarande. Vi måste kunna evakuera sårade och få in mer ammunition.
Till sist lyckades Martjenko utverka personligt tillstånd av överbefälhavaren Zaluzjnyj att behålla bron. Zaluzjnyj lovade honom också förstärkningar. Men det skulle ta en vecka.
Den 27 februari tog sig Ryssland ändra fram till Charkivs utkanter i norra Ukraina. I södra Ukraina föll stad efter stad. Den 26 februari Melitopol. Den 2 mars Cherson.
Flera gånger var ryska stridsvagnar inne i Mykolajiv. Varje gång drevs de tillbaka.
I Butja och Irpin utanför Kiev gjorde sig ryska soldater skyldiga till massavrättningar och våldtäkter. Det belägrade Mariupol i syd utvecklades till en dödsfälla. Staden blev helt omringad och beskjuten, civila kunde inte ta sig ut.
Men Mykolajiv höll stånd.
Och så: den 6 mars anlände förstärkningarna. 2 500 ukrainska soldater marscherade in över samma bro som Martjenko hade vägrat spränga. Artilleri, ammunition forslades in.
Den stunden kommer han aldrig att glömma.
– Då satte jag mig ner och pustade ut. Jag visste att Mykolajiv inte längre skulle falla.
