Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Vad är det med kulturskapare och deras ostoppbara impuls att återbesöka sina karaktärer i medelåldern? Eller, anledningarna är väl inte så svåra att förstå sig på. Ibland förförs de kanske av en kultstatus, känslan av en törstande fandom, som när Rob Thomas gjorde en långfilm av ”Veronica Mars” med en gott och väl fullvuxen huvudperson, eller när serieskaparen Amy Sherman-Palladino gjorde ”Gilmore girls”-miniserien som utspelade sig tio år efter originalet.
Ibland handlar det krasst om att det går att krama ännu några dollar ur en framgångsrik franchise, som ”Sex and the city”-uppföljaren ”And just like that”. Ibland kanske en författare bara känner för det – som det aktuella svenska exemplet med ungdomsboken ”Sandor slash Ida”, där Sara Kadefors återuppväckt sina tonåringar, nu med livspussel och äktenskapskriser.
För Lena Dunham gäller förmodligen samtliga ovanstående skäl, i olika proportion. I veckan kom nyheten att tv-serien ”Girls”, som sändes mellan 2012 och 2017, ska få en ny kortsäsong som börjar spelas in i sommar.
Det är klart att det är lågt hängande frukt för samtliga inblandade. Under pandemin började nya och gamla fans se om serien. Lena Dunham har inte fått till en ny fullträff på många år (även om serien ”Too much” hade sina stunder). Skådespelargänget har inte direkt karriärer där folk sliter och drar i dem (med undantag av Adam Driver, som heller inte tycks återvända). Och HBO är uppenbart villiga att betala för en serie som åtminstone kommer att bli flitigt omskriven och omtalad. Huruvida tittarna verkligen vill veta vad som hände sen, är i sammanhanget en irrelevant fråga.
”Girls” var, med alla sina fel och brister, en perfekt tv-serie. Den kapslade in en era – inte bara avsnitten, utan även debatterna runtomkring. Lena Dunham, 23 år när serien hade premiär, var sin tids optimala auteur; en produkt av både Tumblr och New Yorks privilegierade konstscen, både ouppnåeligt begåvad och ständig hackkyckling samtidigt. Under några magiska år blev allt hon gjorde rätt, samtidigt som allt hon gjorde blev fel.
Att återvända till ”Girls” nu är som att öppna och rota runt i en begravd tidskapsel. Den kommer bara att förlora all lockelse och charm.
Det enda sättet att göra det bra, skulle vara genom att ta någon form av massiv konstnärlig risk. Ett radikalt genrebyte, ett mörkt psykodrama i fem avsnitt? Ett kammarspel, ett formexperiment? Men det har nog varken Lena Dunham eller HBO i sig, inte längre, inte nu.
Risken är snarare att ”Girls”-återkomsten blir ett nostalgiskt återbesök i en millennial-kodad värld, en uppföljare vi inte ville ha men fick ändå, och likt A-Teens comeback i Melodifestivalen kommer vi att fråga oss om det ändå inte är lite perverst av vuxna människor att kränga på de gamla scenkläderna en gång till och kalla sig tonåring.
Läs mer:
Tv-serien ”Girls” får nya avsnitt
Lena Dunham har blivit mamma – via surrogat
Hitta din nästa favoritserie med Dagens Nyheters nya strömningsguide.