Här lär de bästa drönarkrigarna upp svenskarna

Han står med ett dussintal kamrater i en hangar i Karlsborg, dit de bjudits in av Försvarsmakten.

Ukrainarna har bildat grupper tillsammans med svenska drönarsoldater, och nu är de på väg ut för att duellera mot varandra.

– Det är viktigt för Nato att se hur vi jobbar med drönare, säger Mestis, som leder Ukrainas operatörer.

Mestis är hans callsign, alltså anropssignal. Ukrainarna vill av säkerhetsskäl inte uppge sina namn.

Det finns inget Natoförband som kan matcha deras erfarenhet av drönarstrider. En del uppskattningar talar om att soldaterna längs fronten använder omkring 10 000 drönare – varje dag.

För Mestis är de ett förbrukningsvapen.

– De drönare som jag sett i Sverige och i Natoländerna skulle inte räcka till i Ukraina. Antalet är viktigt, och du måste kunna byta ut dem varje dag.

Han fortsätter:

– Vi har 24-timmarssupport och direktkontakt med utvecklarna av drönarna. Du måste vara flexibel, säger Mestis.

Ukrainarna hoppar in i bilar och åker ut mot uppgörelsen på övningsfältet. Deras besök visar hur spelplanen ritats om efter mer än fyra års försvarskrig.

När den stora, ryska invasionen startade var det västliga officerare som utbildade ukrainska soldater. I dag är det ukrainarna som är de efterfrågade experterna.

– Deras stridserfarenhet är väldigt viktig för oss, säger Jonas Wikström, konteramiral och övningsledare för storövningen Aurora 26, där de ukrainska drönaroperatörerna är med.

De ska åka till flera övningsplatser i Sverige och utmana det svenska försvaret genom att spela motståndare. Men också lära ut stridstaktik, anfall och försvar.

Det kan vara en väl investerad lärpeng.

Förra året deltog ukrainska drönaroperatörer i den estniska övningen Hedgehog 25. Rapporter därifrån beskriver att ukrainarna ganska enkelt slog ut stora Natoförband, som inte var vana vid modern drönarstrid.

– Jag har inte tagit del av Hedgehog, men en slutsats är att det är viktigt att öva. Det är tillåtet att göra fel i övningar för att vi ska bli bättre, säger Jonas Wikström.

På övningsfältet utanför Karlsborg gömmer sig ukrainarna under en gran tillsammans med svenska drönaroperatörer.

Ukrainarna muttrar över att en svart antennkabel syns från luften. De blir besvikna över att de inte får byta frekvens på uppkopplingen och på att bilden från den svenska FPV-drönaren är dålig.

Plötsligt blir det uppspelt. Teamet har hittat sina motståndares bilar. En svensk soldat monterar två tennisbollar under en drönare. Bollarna ska släppas ned för att fejka en granatattack.

– Vi ska bomba deras bilar nu, säger soldaten.

Men fordonen står fem kilometer bort, och det är motvind. Kommer drönarens batteri att räcka? De tror det. Tennisbollarna lyfter och försvinner ovanför talltopparna.

Aurora 26 är Sveriges största övning. Den utspelar sig i mer än halva landet, från jämtländska Östersund till skånska Revingehed.

Scenariot är att Ryssland bygger upp styrkor vid gränsen mot Nato. Kriget har inte brutit ut, men ett angrepp mot alliansen närmar sig.

– Då ska vi förstärka Gotland och medge förstärkningstransporter, säger Jonas Wikström.

För svensk del handlar det om att välkomna, skydda och stötta utländska trupper som kommer genom Norge och Danmark. Tillsammans ska de sedan vidare till de baltiska länderna.

– En av våra huvuduppgifter i Nato är att ta emot förband och transportera dem vidare österut, säger Jonas Wikström.

USA, med en president som ofta skäller på Nato, är trots allt det land som skickar det största bidraget till övningen. Ungefär 500 soldater från marinkåren och National Guard kommer till Sverige.

13 länder deltar i Aurora 26. Det rör sig om ungefär 18 000 soldater.

Under granen utanför Karlsborg hukar tre av dem över skärmen på en fjärrkontroll. Drönaroperatörernas tävlingsinstinkt har vaknat. De vill vinna över sina kamrater, men motvinden har ökat. Batteriet slukar ström.

– Det kommer att vara på håret, säger en soldat.

I Sverige är övningarna kringskurna av civila regler om luftfart och radiofrekvenser. I Ukraina skulle drönarpiloterna inte vilja sitta så här oskyddade. Det skulle de ryska motståndarna kunna utnyttja.

– De har en del av de mest erfarna styrkorna i det moderna kriget, säger ”Kosacken”, som är ställföreträdande chef för en drönarpluton i Nationalgardet.

Deras uppdrag går ut på att försöka smyga så nära fronten de kan, gärna i dåligt väder så att de inte blir upptäckta. Från skyddade utrymmen, som källare, skickar de sina drönare mot ryska soldater och vapensystem.

– Vi försöker överraska dem varje dag. Vi måste hela tiden vara innovativa, säger Kosacken.

En del i krigets propaganda är att drönartrupper tar namn, som rockband, och lägger ut filmer på lyckade drönarattacker i sociala medier.

På en av drönarpiloternas väskor sitter ”patches”, militära märken. Det står: ”Destination: War, Mission: Kill Russians”.

Estetiken är långt ifrån de reglementen som styr Sveriges drönartrupper.

– De är inte stridsvana. De har precis börjat med FPV-drönare, säger Kosacken.

FPV betyder first person view, alltså när piloten styr genom en kamera under drönaren.

– Det här är bra för dem för att se vilken väg de ska ta. Vi försöker ge dem tips om vad man kan göra bättre, säger Kosacken om sina svenska kollegor.

Stämningen är tät under granen när drönaren har kommit fram till målet. Piloterna gör sig redo att släppa tennisbollarna. De borde se bilarna vilken sekund som helst nu.

Då slocknar bildskärmen.

– Kameran bara dog, säger den svenska soldaten.

Drönaren beordras tillbaka. En av ukrainarna är märkbart besviken, även om racklande teknik knappast är unikt för svenska drönare.

– Ryssland är en stark fiende. Ni måste vara beredda, säger Mestis, officeren, han som leder den ukrainska gruppen.

Han är i 30-årsåldern, och har tillbringat mer än en tredjedel av sitt liv i Ukrainas armé.

2022 landade en granat nära honom under ett uppdrag. Mestis kamrat fick splitter i ansiktet. Själv fick han en kraftig hjärnskakning av chockvågen, men efter sex månaders rehabilitering var han tillbaka.

Andra i drönargruppen är också ärrade av kriget, men fortsätter:

– Vi kan inte sluta. Vi strider för vår överlevnad, säger Mestis.