Här packas Nick Caves djävulsfiguriner upp på Kulturhuset

Drygt hälften av de sjutton små figurerna är uppställda längs med ett långt podium som sträcker sig genom det första av galleriets två rum. Tillsammans bildar de en pyramidformation, lik en ålderstrappa, i vilken djävulen i 17 steg föds, lever och dör. Pjäserna är ungefär lika stora som krukor med pelargoner och behöver lyftas med två händer ur sina kartonger. Slående med figurinerna är hur lustfylld färgen som pryder porslinet är. Till exempel rider djävulen i början av sitt liv ut på en prunkande, gul blomsteräng.

– Djävulen blir mänsklig i den här resan, man ser människan i varje figurin på något sätt, säger Marie Patomella, curator för utställningen.

Hon ser också färgen som central och har låtit sig inspireras till att måla väggarna i entrén djävulsröda. Samma vägg är också prydd med Caves egna tankar om verken. Där beskriver han hur porslinsprocessionen ”paraderar förbi på rad” framför hans slutna ögon då han försöker sova. Trots denna sympati med djävulen menar Cave själv, i en tidigare intervju om verken med galleriet Xavier Hufkens, att arbetet med keramikfigurinerna har varit givande i en religiös bemärkelse. ”Det har hjälpt mig att röra mig i riktning mot Gud”, sa han då.

Verken är inlånade från nederländska Museum Voorlinden vars representant Maud Slingenberg är ansvarig för hanteringen av porslinet tillsammans med konservatorn Billy Höök.

Keramiken gjordesitt inträde i Nick Caves liv redan under tonåren då han skapade små ler­gestalter under en keramikkurs. Hans mamma omgav sig sedan med figurerna under resten av sitt liv. Det dröjde sedan till pandemin, en utebliven turné och moderns bortgång innan keramiken åter kom in i musikerns liv.

– Han verkar ha ett behov av att berätta. Genom musiken, genom böcker eller som nu, keramiken. Han är en mångfasetterad människa, säger Maria Patomella.

Hon ser ett släktskap mellan Nick Caves projekt och Kulturhusets egen ambition att vara en samlingsplats för många olika konstformer. Som exempel ger hon det Nick Cave-bibliotek som har installerats i utställningens andra rum, fyllt med vad Nick Cave själv anser vara sina 100 mest formativa verk, däribland ”American murder ballads” och Bibeln. Böckerna står nu i Kulturhusets bibliotek, redo att lånas. Maria Patomella noterar att samlingen rymmer en mångfald av perspektiv.

– Det handlar om ”detta med att vara människa”, helt enkelt, som Roy Andersson sade för länge sedan.

Det bibliska bildspråket är vanligt förekommande i Caves konst, vilket inte minst blir uppenbart på musikerns två senaste album ”Wild God” och ”Live God”. Utöver den aktuella utställningens huvudperson finns flera andra bibliska symboler att hitta. Som när djävulen ger sig in i ett handgemäng med ett lejon, där han också får hjälp av en orm. Även det övergripande temat ska enligt Maria Patomella ha ett ursprung i bildserien korsvägsandakten, föreställande Jesus golgatavandring.

– Det är 14 bilder som berättar om Jesus mänskliga lidande, medan den här utställningen består av djävulens resa, från födsel till död.

Utöver det bibliska temat finns även en vardaglighet över statyetterna. Enligt Maud Slingenberg ska en annan av inspirationskällorna vara det Staffordshireporslin som hörde till de viktorianska hemmens spiselkransar. Liksom sina brittiska förlagor har även Caves porslinspjäser en platt baksida för att kunna stå på med ryggen mot väggen.

– Det är som att jag skapar en spiselkrans för den här berättelsen om djävulens liv, säger Maud Slingenberg om sin roll i arbetet.

Samlingen figuriner som nu besöker Stockholm är unik: det är den enda kompletta uppsättningen av skulpturerna i världen. Även om det finns ett säkerhetsarbete kring utställningen, med alarm och vakter, står de ömtåliga pjäserna öppet i rummet. Maud Slingenberg är dock inte orolig över att något ska gå sönder under uppackningen, utan ser fram emot att låta porslinsverken möta sin publik.

– Jag är väldigt glad att få väcka dem till liv igen.