Här spelas opera som på Gustav III:s tid: ”Känns anrikt”

Själv kom han till Drottningholm 1987 och har med undantag för några år under 2010-talet varit teatern trogen sedan dess.

– Det är en fantastisk plats och med åren känns det som att man växer ihop med teatern. Många av oss kommer tillbaka, berättar han.

Med tiden har han lärt sig att få ut det mesta möjliga av teaterns maskineri. Han är också väl förtrogen med dess begränsningar. Till årets uppsättning använder man ovanligt många effekter och scenbyten, men ibland har han varit tvungen att säga ifrån.

– Regissören ville ha en scenbild som skulle vara i bara två minuter innan den byttes. Det går inte för vi behöver mer tid till att koppla om, säger Christer Nilsson, som också är scenograf för årets föreställning.

Felix visar sig vara på ingång och repetitionen tar sin början. Strax letar sig tonerna från orkesterns tidstrogna barockinstrument, bland dem cembalo och den långhalsade lutan teorb, ut i rummet. Vi följer med Åsa Tillman, teaterns tekniska chef, ner under scengolvet.

Det doftar fuktigt trä och källare, möjligtvis med inslag av sekelgammalt damm i hörnen. På en av träpelarna läser jag ”Öman 1854”. När denne historiske Öman avlade sitt besök låg teatern mer eller mindre bortglömd.

Efter Gustav III:s död användes slottsteatern mest som förråd, fram tills att den återupptäcktes 1921 och så småningom togs i bruk igen. Det finns liknande barockteatrar bevarade i bland annat franska Versailles och tyska Ludwigsburg, men Drottningholm är den enda där man fortfarande regelbundet använder teatermaskineriet i föreställningar.

Det krävs ingen teaterbakgrund för att bli scenarbetare på Drottningholm. Åsa Tillman säger att de flesta uppgifter här ändå är så specifika för platsen att man inte kan lära sig dem någon annanstans. Det kan handla om att dra rep och ridå, springa i hjul eller handveva fram vågor eller ljudeffekter i form av vind eller åska.

Arvida Svenske hör till de som kommit in lite från sidan. Hon anslöt så sent som för en vecka sedan och berättar att hon snabbt fick lära sig hur det gick till att koppla rep och göra scenbyten.

– Det känns anrikt att allt i princip är likadant som det var på Gustav III:s tid. De var väldigt smarta i hur de byggde och det fungerar fortfarande, säger hon.

Hur känns det att jobba med så gammalt maskineri?

– Man får vara väldigt försiktig första dagen och inte göra några hastiga rörelser. Men det är väldigt bra byggt som sagt, slitstarkt och tåligt. Man får vara mjuk men rejäl.

Nu är det dags för ett changement, alltså scenbyte. De sex nivåer av målad dekor som just nu föreställer en lila pelarsal ska på några sekunder förvandlas till en prunkande skog. Bytet sker genom ett system med vagnar som kopplas med rep till ett stort hjul i källaren. Samtidigt byts flera av takdekorerna via ett separat hjul i andra änden av rummet.

Ett signalsystem med lampor ersatte på 1950-talet de visslingar och bjällror som tidigare förvarnade scenteknikerna om att ett byte var på gång. Nu tänds lampan röd och alla intar sina positioner. Det blir gult och repen spänns. Vid grönt kastar sig de sex runt hjulet framåt och springer i full fart. Det 250-åriga teaterhuset knarrar med sin alldeles egna stämma. Repen stramar, vagnarna slamrar och inom några sekunder har scenbilden ovanför oss förändrats. 1700-talets ingenjörskonst firar triumfer.

Även operasångarna påverkas av atmosfären i den gamla byggnaden. Den amerikanske tenoren Zachary Wilder gör sin tredje sommar på Drottningholm, där han i år bland annat spelar rollen som Liberto. Han berättar om hur han måste anpassa rörelserna efter scenens centralperspektiv och lovordar akustiken och den gamla teatermekaniken.

– Tack vare det enkla faktum att allt drivs för hand kan det gå otroligt snabbt och effektivt. Det känns som att vara på ett skepp och ha besättningen nedanför golvplankorna, säger Zachary Wilder.

Vi klättrar upp för knarrande trappsteg till vinden. Högt ovan scengolvet kamperar en annan grupp arbetare, som med hjälp av rep och armkraft bland annat hissar och sänker tunga fonder. Det är ingen plats för den räddhågsna. Genom väl synliga glipor i de bastanta brädorna skymtar scenen lång under oss. Eftersom den världsarvsklassade teatern i så hög grad som möjligt bevaras i originalskick byter man endast ut material om det är absolut nödvändigt.

– Vi gör belastningstester varje år. Vi tror att de äldsta brädorna är original från 1766, gran och furu direkt från skogarna häromkring. De är tjocka även om man ser genom gliporna, försäkrar Åsa Tillman.

Värmen är en utmaning på den gamla trävinden. Den här kvällen är det ösregn utomhus, men veckan innan stod det 33 grader på vindens termometer. Det är med andra ord inte konstigt att teknikerna där uppe ibland arbetar i badbyxor. Även i den något svalare salongen nedanför händer det att någon ur publiken svimmar under föreställning.

Jag frågar Bo Dillingham, som är scentekniker på vinden, om det finns något särskilt känsligt moment under föreställningen.

– Det skulle vara charen. En av skådespelarna ska hissas ned medan hon sjunger. Det är inte så knepigt, men ingen får ramla ner, säger han.

Det har varit en lång kväll ute på Lovön när repetitionen närmar sig sitt slut. Det mesta har flutit på fint, men ett litet orosmoment kvarstår – längden på föreställningen. Den utannonserade tiden är 3 timmar och 10 minuter med paus. Nu är den åtminstone en halvtimme för lång.

Nåväl. I föreställningens sista scen tonas musiken ned till en viskning medan den guldklädda Poppea skrider fram över scengolvet bredvid sin älskade Nero. När kärleksparet framför sin andlöst vackra slutduett är det nog få som sneglar på klockan.