Helenas ben kunde dött av syrebrist – nu gör hon mirakelcomeback i tiomila

Tiomilahelg i Tranås, legendaren Lennart Hylands hembygd med John Bauers småländska skogar.

Det 75:e och sista avsnittet av Hylands hörna i SVT hade sänds två år innan Helena Bergman (då Jansson) föddes, men hade de tillhört samma generation hade han alldeles säkert försökt få med henne till sin tv-fåtölj.

Där hade berättelsen om hennes drama i skogen platsat.

Att Helena Bergman, i dag 40 år, alls fanns med intill sjön Sommen utanför Tranås den här lördagskvällen för att, tillsammans med klubbkamraterna i OK Ravinen från Nacka, ladda upp inför tredjesträckan i gryningen i orienterarnas stafettklassiker, vågade hon inte själv tro för ett år sedan.

Efter 18 VM-medaljer – de senaste i Estland för nio år sedan – och framröstad som ”Årets orienterare” fem gånger, hade hon utbildat sig till läkare och blivit mamma till två barn.

Men hon tränade på, och under tiomila i Finspång i fjol drog hon på i skogen för sin klubb. Men hon passerade aldrig mållinjen.

Hon skjutsades tillbaka på en fyrhjuling, opererades akut i Norrköping, fick åka sjuktransport till Stockholm, låg på sjukhus i två veckor – och fick börja tillvaron tillbaka i rullstol.

Då, för ett år sedan, föreföll det som en omöjlighet, men i gryningen på söndagen springer hon tredjesträckan på drygt 13 kilometer, den längsta i damernas tiomilahistoria.

– Jag känner att jag liksom behöver återta tiomila. Nu när det har närmat sig har jag haft lite rädsla, lite ångest har kommit smygande. Men jag är superglad att nu kunna sitta här. Att återta det här är härligt.

Hon skrattar.

– Nån sorts live-KBT!

Det var en mycket speciell skada som Helena Bergman råkade ut för i Finspång. Hon ledde alltså en klunga löpare. ”Ett vanligt snubbel över ett träd”, beskriver hon det som nu.

Hon landade och kände en smäll på höger lår och vänster knä. Hon reste sig och märkte att högerbenet inte riktigt bar.

För en elitorienterare i tiomilastafetten är det ett stort steg att bryta. Men det gjorde hon, och linkade fram till en vätskekontroll långt bort från målet där en fyrhjuling alltså hjälpte henne tillbaka.

Hon minns att hon tänkte att gud, vad de lindat benet hårt. Det kändes hårt som en bräda, låret dubbelt som tjockt som normalt.

Helena Bergman säger att hon, som utbildad allmänläkare, ropade på en klubbkompis Emil Granqvist, även han läkare.

– Kan du också titta, och säg att det inte är akut compartment?, sa hon.

– Men han sa ”det är ju så här det står i våra böcker att det ska se ut”.

På sjukhuset i Norrköping kom bekräftelsen: En kraftig blödning inne i muskeln, i vad som kallas en oeftergivlig muskelhinna. Där trycket stiger.

– Smärtan blir som vid en hjärtinfarkt.

Helena Bergman fick först medicin. Den hjälpte inte. Läkarna insåg att de ”fort som fan”, som hon säger, behövde öppna benet.

– Annars kan benet dö av syrebrist.

Hon bär shorts och ärret efter operationerna – de blev flera – går inte att missa.

På något mirakulöst sätt rehabiliterade hon sig så pass att hon i sista stund fick hoppa in i landslaget igen under sprint-EM i Belgien i höstas där hon blev sexa.

– Den där skadan händer ju liksom en gång på miljonen.

– … men det händer något med en när man blir så där helt inkapaciterad. Under livet samlar man ju på sig mer eller mindre viktiga händelser, och det där blev formativt för mig. Det är klart att jag känner mig ödmjuk. Sånt borde man kanske bära där framme i pannloben mer.

På DN:s fråga om hon, någon gång framöver, skulle vilja hjälpa landslaget som läkare säger Helena Bergman:

– Visst vore det kul att nån gång få ge tillbaka.