Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Det som förut hette ålderstecken kallas numera vuxenpoäng. Kanske är den näst sista vuxenpoängen i livet denna: Man börjar läsa dödsannonserna.
Jag undrar om ni som jag i barndomen satt med uppspärrade öron och lyssnade på mormor och morfar som läste högt ur Dagens Nyheter:
”Nu har Carl-Gösta dött!”
”Åh tusan. Rosenkvist?”
”Bodén. Han som sålde fisk.”
Och man kunde bara tänka: Varför är ni så intresserade av det där när det finns så mycket att tänka på i de levandes rike? Carl-Gösta Bodén må vara borta, men tänk så många som ännu är kvar, så många bollar som är osparkade, så mycket lösgodis som väntar på att ätas upp, så långa dagar som återstår av sommaren!
Men en dag var det ens föräldrars tur. ”Minns du den där smala trubadurkvinnan, hon med lila klänning som vi såg på Vispråmen Storken? Jag tror att det är hennes dödsannons här. ’Tänk på Alzheimerfonden’, står det – ja, det är för jäkligt!”
Men snälla mamma, snälla pappa! Är ni inte för unga för det där? hann man nätt och jämt tänka innan man oförhappandes fann sig själv i den ärvda pinnsoffan med en digital tidning i handen.
Om nu läsandet är vår näst sista vuxenpoäng vet vi vilken den allra sista är.
Ögonen far över de dödas rutor. Så fastnar den: ”Oj, den gamle djurgårdsspelaren? Där är Christines pappa, så sorgligt! Nej men – är det inte hon den snygga från min parallellklass?”
När min mamma för en tid sedan dog sa hennes bror: ”Hon gick på många begravningar.” Det är en mycket vacker och mycket tung bild av en människa som blir allt ensammare medan hennes värld krymper, en själ åt gången. Vem ska jag nu dela detta minne med, det var ju bara hon och jag som var där, och som vi har skrattat åt det.
Varför läser vi de där annonserna? Är det för att väcka slumrande minnen? För att kunna glädjas åt att det egna livets låga ännu brinner klar? Helt enkelt för att hålla oss ajour med Dödens Nyheter och se vilken blomstrande äng som liemannen hedrat med ett besök sedan sist?
Om nu läsandet är vår näst sista vuxenpoäng vet vi vilken den allra sista är. Och vi vet att den dödsannons som intresserar oss mest blir en som vi aldrig kommer att läsa, åtminstone inte hitom himmelrik.
Läs mer:
Läs fler kåserier av Helmerson, till exempel om varför kåsören ljög om sin allergi i Wales.
Alla DN:s kåserier finns samlade här.














