De flesta andra hårdrockarna runt mig i startfållan ser ut att veta vad de gör. De har riktiga löparskor och stretchar med vana rörelser. Jag köpte mina löparshorts i förrgår och har svårt att minnas hur man töjer en vad. Senast jag sprang var under pandemin, för fyra år sedan. Ett organiserat lopp har jag inte ställt upp i sedan Segerundan i Malmö 1981, när jag var en tolvårig långdistanslöpare för Heleneholms IF.
Under uppvärmningen dånar den antikoloniala ”Run to the hills” ur högtalarna. Tusentals svartklädda löpare hoppar i takt till den galopperande hyllningen till ursprungsfolken som drevs bort av kolonisatörerna. När refrängen kommer vrålar alla med:
– RUN TO THE HILLS! RUN FOR YOUR LIVES!
Den sista frasen är inte bara namnet på den världsturné som Iron Maiden är ute på för att fira sitt 50-årsjubileum. Den är även namnet på bandets första motionslopp.
– Förr när jag gick på Maidenkonserter pimplade jag öl och var påtänd. Nu ska jag springa ett Maidenlopp, säger Fábio, en 46-årig ingenjör bredvid mig och skrattar.
Han har sett många Maidenkonserter i Brasilien, men aldrig lyckats få med sin fru. Nu värmer hon upp vid hans sida.
– Vi har blivit renlevnadsmänniskor, säger hon ironiskt.
Iron Maiden brukar beskrivas som det intellektuella hårdrocksbandet med folkbildande texter. Bandet har betytt mer för mäns bildning i världen än många universitet. Låtarna är riffdrivna historielektioner, där det goda ställs mot det onda. Krig och slagfält. När Bruce Dickinson gjorde entré på Sweden Rock i somras stod han i tornet på en stridsvagn. Militärt överintresserade personer älskar Maiden. I stället för att läsa om hur det var att flyga Spitfire under slaget om England sätter de på ”Aces high”.
Maiden kan också ses som ett renlevnadsband, om man bortser från att bandet har sitt eget ölmärke som tillverkas på olika bryggerier världen över. Under en spelning i Kalifornien för några år sedan blev Dickinson förbannad över cannabisröken framför scenen. Han pekade på en av de påtända männen och upplyste honom om att Steve Harris, bandets grundare, avskyr lukten av marijuana när han står på scen.
– So when he’s trying to play bass, it fucks him up. It fucks me up. I’m a singer, alright? So, dude. I would ask for a tiny bit of respect. If you want to get completely stoned out of your fucking mind, go out the back and do it.
På Iron Maiden Run i São Paulo svävar inte marijuanadoften över startfältet. I stället ljuder Churchills klassiska tal som han höll i underhuset efter evakueringen från Dunkerque. Talet avslutas med ”We shall never surrender” och flera tusen Maidenlöpare tar honom på orden. Vi väller ut på gatorna i Sydamerikas största stad som om vi vore de brittiska kavallerister som red mot en säker död i ”The trooper”.
– You’ll take my life, but I’ll take yours too.
Många tror att det spelas samba i varje gathörn i Brasilien. I Rio de Janeiro kan det stämma. Men i São Paulo, Latinamerikas ekonomiska motor, är det hårdrock som gäller. När AC/DC kom hit tidigare i år spelade bandet tre utsålda kvällar på fotbollsarenan Morumbi inför fler än 200 000 åskådare. Staden är även en av de platser i världen där flest lyssnar på Metallica. Men inget band hör ihop med São Paulo mer än Iron Maiden.
Faktum är att ingen annan stad i världen har fler Maidenlyssnare – nästan 300 000 i månaden, enligt Spotify. Det är mer än dubbelt så många som i bandets hemstad London.
När Maiden gjorde sin första spelning i Brasilien var det på den legendariska festivalen Rock in Rio 1985, som pågick i tio dagar på ett lerigt fält. Landet var på väg ut ur militärdiktaturen och över 300 000 hade samlats för att följa Maidens debut i Sydamerika. Under ”Revelations”, där Dickinson spelar gitarr i början, kastade han upp instrumentet i luften. När han skulle fånga det landade gitarren i pannan och han började blöda. Sångaren gick bakom scenen för att torka bort blodet, men managern röt till honom.
– Nej, nej. Låt blodet rinna och titta in i kameran.
Frontmannen gick tillbaka på scen med sitt blodiga ansikte som fångades upp av tv-kamerorna. Brasiliens största tv-kanal spred bilderna i direktsändning till landets alla delstater. Dickinson har senare sagt att den spelningen gjorde att bandet erövrade södra halvklotets största land över en natt. Maidens historia med Brasilien är skriven i blod.
Sedan den konserten har bandet spelat här ett femtiotal gånger. När trummisen Nicko McBrain tog farväl av scenen för två år sedan valde han att göra den historiska avskedskonserten i São Paulo, inte i London. Bandet har också en nära relation till Brasiliens andra största stad. Konserten på Rock in Rio 2001 blev det första livealbumet med både Dickinson och Adrian Smith sedan klassikern ”Live after death” från 1985.
När vi springer förbi Galeria do Rock, världens högsta hårdrocksvaruhus, hejar publiken fram oss. De sträcker ut armarna och gör djävulstecknet. Vi löpare svarar med att visa samma tecken. Maiden är inte bara musik. Det handlar också om tillhörighet.
Få platser får mig att känna mig så integrerad som när jag är på Maidenkonserter i Brasilien. Jag behandlas inte längre som en gringo. Jag är ett Maidenfan. Jag har dessutom något att bjuda på. Jag såg Maiden i Köpenhamn innan de ens hade satt sin fot i Brasilien. Jag fick gitarristen Dave Murrays autograf på insidan av min jeansjacka. Att jag kommer från Sverige ger mig respekt. Maidenfansen glömmer inte den legendariska spelningen på Ullevi 2005, som många framhåller som en av bandets bästa. Maiden förenar mina två världar.
Att gå på deras konserter är även ett sätt för mig att få kontakt med det förflutna. När jag såg Maiden utomhus på sambodromen i Rio de Janeiro 2009 började jag gråta när de spelade ”Children of the damned”. Jag hade inte lyssnat på låten sedan jag var tonåring, men kunde texten utantill. Jag fördes tillbaka till min uppväxt.
Vissa band minns man var man hörde dem första gången. Maiden är ett sådant band. Jag var 13 år och satt i min klasskamrats pojkrum på vinden på Vasshällagatan när han satte på ”The number of the beast” som just hade lanserats. När vi hörde rösten som presenterade 666 som djävulens nummer var det som om Satan talade till oss. Vi hade ingen aning om att det var ett citat ur Uppenbarelseboken.
I samband med Maidenloppet har bandet öppnat Eddie’s Emporium, sin första popupbutik någonsin. På 220 kvadratmeter i Shopping West Plaza säljs allt från kabinväskor och axelväskor till fickpluntor och flaggor med Maidenmotiv.
– Iron Maiden har ett väldigt starkt varumärke, säger butikschefen Lena Vettoretti som driver den brasilianska varumärkesbyrån Brand House.
Det var hon som övertygade Iron Maiden att öppna sin butik i São Paulo.
– Det var långa förhandlingar. Bandet var oroligt för piratkopiering, men jag fick dem att övervinna sin rädsla.
Nästan hälften av inkomsterna från försäljningen går till bandets bolag.
– Allt är väldigt noggrant uträknat, säger Lena Vettoretti.
Iron Maiden är ett multinationellt bolag som tillhör den ekonomiska eliten inom musikvärlden. I somras tecknade bandet ett samarbetsavtal med det svenska underhållningsbolaget Pophouse som ligger bakom Abba Voyage i London. Ett Maidenmuseum ska byggas, där bandets maskot Eddie lär få en betydande roll.
Tanken är att bandet ska fortsätta att generera pengar efter att de sex musikerna pensionerat sig. Frågan är om Pophouse kan ta samarbetet vidare. En permanent avatarföreställning i São Paulo hade inte suttit fel. Med tanke på att fyra av de fem största städerna med flest Maidenlyssnare i världen ligger i Latinamerika hade det kunnat bli en kommersiell succé.
På varuhuset finns även en utställning med flera montrar med Maidenprylar. Det kvittar att Caio Caldas föddes 1991, flera år efter bandets gyllene period. Han är Brasiliens främsta Maidensamlare. Ett av objekten han ställer ut är ett originalexemplar av Daily Mirror från 1930 med nyheten om att luftskeppet R101 störtat i Frankrike. Olyckan blev slutet för Storbritanniens satsning på luftskepp, men också upphovet till Maidens längsta låt – 18 minuter långa ”Empire of the clouds”, där flygkaptenen Dickinson spelar piano.
– Jag ropade in tidningen på en auktion i England, säger Caio Caldas som betalade 200 euro för den.
Han har även en bit numrerad plåt från bandets jumbojet Ed Force One som skrotades efter att planet hade använts under turnén ”The book of souls”.
– Folk har bjudit över 3 000 dollar för den, säger samlaren och pekar på plåtbiten som inte är större än en bagagebricka.
Ett annat hängivet fan är Márcio Barbosa som driver den brasilianska fanklubben Cartel de Maidenllín. Han är 38 år och arbetar som fysioterapeut, men bor fortfarande hemma hos sina föräldrar. En stor del av sin lön lägger han på sitt favoritband. När Maiden bjöd in honom till sin konsert i Los Angeles för en månad sedan kom han hem med sex resväskor fyllda med samlarobjekt. Det var innan han visste att en popupbutik skulle öppnas i Brasilien.
– Jag ångrar mig inte. Jag fick tag i flera rariteter i USA, säger han.
För honom är Maiden religion. För andra är det politik. Inför det brasilianska presidentvalet som avgörs på söndag öppnades ett fejkkonto på plattformen X som framställde sig som Iron Maidens officiella fanklubb. Inlägget uppmanade Maidenfansen i Brasilien att lägga sin röst på högernationalisten Flávio Bolsonaro. ”Hårdrockare röstar höger”, stod det.
– Jag gillar inte att någon försöker utnyttja oss. Maiden är inte politik, säger Márcio Barbosa.
Inför löpningens upplopp har jag kommit in i andra andningen. Jag springer på som om jag åter vore en långdistanslöpare. Att flera coverband spelat Maidenlåtar längs banan har hjälpt mig. När ett av banden spelade ”Running free”, Maidens debutsingel från 1980, ökade jag takten. Det var bandets förste sångare Paul Di’Anno som skrev texten.
Hans relation till São Paulo var den djupaste i Maidenfamiljen. Han bodde här i flera omgångar och fick två brasilianska döttrar. Ett av hans sista band, innan han gick bort 2024, var ett brasilianskt metalband med Sepulturas tidigare trummis.
Efter fem kilometer går jag i mål på en hyfsad tid och tilldelas en banan, en klementin och en sportdryck. Det känns inte metal. Jag vill inte att Maiden ska vara ett friskvårdsband. Jag vill ha en Trooper-öl vid målgång. Inte förrän en funktionär hänger en Maidenmedalj, med Eddie avgjuten i järn, runt min hals känner jag att jag har slutfört världens första hårdrockslopp.
När jag kommer hem och tar av mig löparskorna ser jag på strumpan att det har blött från tårna. Jag hade missat att klippa naglarna. Min historia med Maiden är nu också skriven i blod.
Världsbäst på Maiden
De fem städerna med flest Maidenlyssnare per månad i världen är:
1. São Paulo, Brasilien 273 282
2. Mexico City, Mexiko 208 956
3. Santiago, Chile 203 552
4. Bogotá, Colombia 123 545
5. London, Storbritannien 123 500
Källa: Music Metrics Vault, Spotify
Iron Maiden spelar i São Paulo den 25 och 27 oktober på fotbollsklubben Palmeiras arena Nubank Parque som kan ta en publik på 55 000. Den 28 oktober uppträder det brittiska bandet i industristaden Curitiba där bandets brasilianska Trooper-öl bryggs. Alla konserter är slutsålda.
Läs mer: Så gav Iron Maiden litteraturen nya vingar