Äntligen satt jag i biofåtöljen. Efter tjugo års väntan (okej, det är bara ett) ser jag premiären av Christopher Nolans ”The Odyssey”, med Homeros på fickan, popcorn i hand och med en blandning av medvetet låga och samtidigt skyhöga förväntningar. Betyget: episkt, trots vissa invändningar. Eller ja, mer i detalj, så här:
Tio av fem cykloper går till:
Foto och scenografi. Filmfotografen Hoyte van Hoytema förenar storslagenhet med intimitet. När Polyfemos äntrar sin grotta skakar marken. Och havets stormar: precis så här känns det att segla när vinden blåser upp, båten driver mot klipporna eller blixtar slår ner oroväckande nära. Den trojanska hästen likaså – männen som trängs i buken, vattnet som strömmar in och dränker akajernas söner, det skumpande insläpandet i staden, de prövande trojanska spjuten, de som träffar krigarkroppar som hindras från avslöjande skrik. Klaustrofobin och skräcken blir också publikens.
Homeros verk är inte bara strider och äventyr, de är sinnlighet, sång, materia, skönhet och poesi
Och så musiken, komponerad av Ludwig Göransson. Enastående. Att han med hjälp av forskare återskapat grekiska dubbelflöjter och lyror och framkallat ljud av brons ger bara det skyhöga cyklopbetyg. Harpoklangen när Odysseus spänner bågen ljuder dessutom av homerisk resonans, där hjälten granskar sitt vapen ”som en man som förstår att sjunga och spela på lyra”. Homeros verk är inte bara strider och äventyr, de är sinnlighet, sång, materia, ljud, skönhet och poesi: ”vackert sjöng den [bågen] under hans grepp, och gällt som en svala.” Om Göransson inte får en Oscar äter jag upp min sandal.
Fem av fem cykloper blir betyget till:
Anne Hathaway som Penelope. Jag faller som ett pinjeträd för hennes drottninggestalt där hon blickar över havet. Och när hon med kolonnlik rak hållning, högt uppsatt hår och ett enastående vackert halssmycke av guld träder fram med Odysseus båge inför den blodiga hämnden är hon Penelope.
Fyra cykloper får:
Agamemnon. Cool hjälm (trots kritiken) som tillsammans med den resliga gestalten ger intryck av kungens mäktiga person. Han är människornas skrämmande härskare och akajernas skoningslöse ledare.
Kirke! Visst är den anakronistisk, den feministiskt laddade, underbara scen där Samantha Morton knådar fram grisars form ur männen och på så sett återbördar dem till deras sanna natur, svinens. Men så befriande med en till synes vardaglig kvinna som besitter gudomliga krafter.
Tre cykloper tilldelas:
Mötet med de döda. Hos Homeros beger sig Odysseus inte ner i underjorden (en så kallad katabasis). Han seglar bortom den bebodda världen och utför en nekya, där de dödas själar genom djuroffer och böner kallas upp till jordens yta. Jag gillar verkligen att Nolan följer Homeros här; händer som tränger genom marken och de dödas skuggor som framträder som icke-människor från ett icke-land.
Bland skuggorna träder siaren Teiresias och Agamemnon fram; märkligt nog saknas Akilles. Han skulle ju ha passat Nolans antivåldsbudskap perfekt, den mångbesjungne krigshjälten som i ”Iliaden” valde evig ära (kleos) framför ett långt liv och som nu ångrar sig – att han ”hellre vore dräng på landet och slete för daglön” än kung i underjorden är ett omtumlande uttalande. Men framför allt saknar jag Odysseus mor Antikleia, hon som gått under av saknad och vars skugga han nu förgäves söker omfamna. Denna Homeros återkommande ömsinthet hade jag velat se mer av i filmen; hunden Argos som dör när han känt igen Odysseus är enda gången jag gråter.
Två cykloper blir det för:
Matt Damons Odysseus. Ironiskt nog skulle en Mr Ripley göra Odysseus bättre rättvisa. Visst, han är en amerikansk hjälte snarare än en homerisk. Men måste han sakna karisma och slagfärdighet?
En ynka cyklop och knappt det går till:
Rollfiguren Helena. Hon syns sammanlagt drygt en minut (vilket gör Musk & Co:s vrede mot den undersköna svarta skådespelerskan Lupita Nyong’o än mer patetisk). Problemet är att Nolan framställer henne hunsad, fysiskt och kroppsligt ärrad av makens kontrollbehov och ilska. Hos Homeros är det tvärtom. Helena är inte bara vacker, hon är gudomlig och hon har enorm makt, över sin man och alla män, över väven och sången. När Telemachos kommer till Sparta (som inte ligger vid havet …) drogar hon sällskapet och berättar sin (välskarvade) version av kriget vid Troja. Tyvärr ger Nolan filmen igenom kvinnogestalterna alldeles för lite agens.
Minus femtioelva cykloper får:
Frånvaron av fajakernas ö! Jag rasar! Odysseus besök på Scheria, där fajakerna bodde, utgör ”Odysséens” nav. Det är här han träffar prinsessan Nausikaa, det är här den magnifika drottningen Arete härskar, det är här som barden sjunger om den trojanska hästen, det är här Odysseus faller i storgråt och avslöjar sin identitet och det är här han berättar om alla sina äventyr. Och det är härifrån som Odysseus äntligen når Ithakas strand – i ett av fajakernas självseglande skepp, de som för främlingar hem, var och en till sitt. Se där en symbol för flyktingens längtan och värdighet om någon.
Laistrygonerna. Jättar i medeltidsveckans lajvade plåtburkar. En helt meningslös scen.
Och så konstigast: jag tappar popcornbunken när Odysseus och hans mannar på sitt första stopp efter Troja bränner en by och en av de tillfångatagna talar … nygrekiska. Nolan har kritiserats för att inte ge plats åt det moderna Grekland och så dyker språket upp här, i munnen på fienden, Trojas allierade (kanske kikonerna). Va? Än mer bisarrt blir det när akajerna måste anlita en tolk för att begripa … grekiska.
Filmen är inte Homeros Odyssé, det är Christopher Nolans. På bioduken kommer hjälten hem som en ny och bättre man; hos Homeros förändras Odysseus inte ett smack, han gör ingen ”inre resa”, han dödar utan skrupler och han ångrar inget. Han hotar att ta livet av sin amma om hon avslöjar honom. Han skrävlar och ljuger och charmar och hittar på. Hans hybris orsakar irrfärderna (tyvärr får vi inte se hur han avslöjar sin identitet för Polyfemos). Och han är knappast monogam. Visst, Kalypso höll honom kvar med tvång och en nymf lyder man, men nog njuter också Odysseus av deras kärleksnöjen. Någon terapeut för PTSD-skadade krigare, som hos filmens Charlize Theron, är Kalypso då rakt inte.
Men filmen är Nolans och så ska det vara. Alla tider och alla konstnärer skapar sina versioner
Vidare: Homeros gudar är ganska frånvarande hos Nolan, och det grymma våld som Telemachos utövar mot de stackars slavinnor som tvingats till sex med friarna är raderat. Gästvänskapen däremot har filmen bevarat i (det rätt tjatiga) omkvädet ”Zeus lag”. Det är synd att det grekiska begreppet xenia inte nämns; hos grekerna betydde xenos såväl gäst som främling och flykting – en samtida Odyssé kunde betonat det mer.
Men filmen är Nolans och så ska det vara. Alla tider och alla konstnärer skapar sina versioner, Eyvind Johnson sin, Willy Kyrklund sin, Margaret Atwood sin. Det är själva poängen med klassikerna.
Och viktigast av allt: nu pratar alla om ”Odysséen”! I en tid då läsning och bildning är bristvaror är det underbart att se också unga människor plöja Emily Wilsons nyöversättningar, böckerna om Percy Jackson och Madeleine Millers ”Kirke” och ”Sången om Akilles”. Som tvingar sina föräldrar att resa till Grekland för myternas skull. Som upptäcker antikens vindlande världar, så lika och samtidigt så olika våra. När Ridley Scott och Russell Crowe gjorde svärd- och sandalfilmen het igen år 2000 utbröt en ”Gladiatoreffekt” då studenter strömmade till universitetens kurser i antikens historia. Jag hoppas på en liknande ”Odysséen-effekt”.
Så spänn bågen! Ingen AI i världen kan ersätta forskare som ägnat åratal åt homeriska dialekter
Och ni unga som skulle vilja plugga humanistiska discipliner som antikens kultur, grekiska och latin, ämnen som så ofta klassas som mossiga, förlegade, meningslösa, elitistiska, överflödiga – sällan har väl dessa kunskaper varit så efterfrågade. Så spänn bågen! Ingen AI i världen kan ersätta forskare som ägnat åratal åt homeriska dialekter, grammatisk aorist och dualis, grekisk klädedräkt, antikens inflytande på James Joyce eller Louise Glück. Kan Nolans film bidra till att enögda nyttofixerade politiker i cyklopernas land begriper detta? Inte så troligt. Men hoppet är det sista som lämnar Pandoras lerkruka – det kan INGEN ta ifrån denna antikvetare.
Läs mer:
Adaptionen av ”Odysséen får ris och ros”
Helena Linblad: Så bra är Christopher Nolans nya storfilm ”The Odyssey”
