Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Regimen i Teheran har bara en sak för ögonen: att överleva. Donald Trumps mål är kanske av mer symboliskt slag. Han vill kunna deklarera att han har vunnit.
Men inte ens i USA-presidentens värld – fylld av överdrifter och osanningar – går det att utropa sig till segrare i ett läge där Hormuzsundet förblir stängt.
När 20 procent av världens oljetransporter stoppas drabbar det Trumpväljare i Texas såväl som bönder i Bangladesh i form av högre bensinpriser och sämre skördar.
Följderna syns också tydligt på New York-börsen, en institution som Trump alltid har ögonen på. Aktieindex där sjönk på torsdagen snabbare än någon dag på två månader och nådde sin lägsta nivå på ett halvår.
Elva minuter efter börsens stängning kom presidentens besked att han ger Iran ytterligare tio dagar, till den 6 april, innan fasen med ”förstörelse av kraftverk” inleds mot landet.
Ur Irans synvinkel visar Trumps agerande att strypgreppet om Hormuzsundet är en strategi som fungerar.
Ändå är just detta, ett öppnande av det trånga sundet, ett av de 15 krav som USA ställer på Iran i de förhandlingar som enligt Trump ”går mycket bra”. Men som Iran säger inte pågår.
Hur är det egentligen med de påstådda förhandlingarna?
Sant är att en rad länder erbjuder medling. Pakistan är berett att stå värd för direkta samtal mellan de båda länderna.
USA och Israel ska också, enligt Wall Street Journal, ha tagit bort två namn från sin ”dödslista” över iranska ledare som är mål för direkta mordattacker. Det handlar om utrikesminister Abbas Araghchi och Mohammad Bagher Ghalibaf, den hårdföre talmannen i parlamentet.
Dessa två är med andra ord tänkta som motparter i en förhandling med USA-sändebuden Steve Witkoff och Jared Kushner, eventuellt åtföljda av vicepresident JD Vance och utrikesminister Marco Rubio.
Men om ett sådant möte blir av – vad finns det att tala om?
Enligt vad som är känt om USA:s 15-punktsplan är den fylld av krav som Iran knappast kan gå med på. Som att landet för alltid ska avstå från att anrika uran, överlämna det anrikade uran som finns i landet till USA, kraftigt begränsa sin missiltillverkning och – förstås – tillåta fri passage genom Hormuzsundet.
Å andra sidan är de flesta av Irans motkrav sådana som amerikanerna kallar non-starters, alltså omöjliga att gå med på.
De flesta av Irans motkrav är sådana som amerikanerna kallar non-starters, alltså omöjliga att gå med på
Som att landet skulle få krigsskadestånd av USA och Israel, att USA ska stänga alla sina militärbaser i regionen och att Iran i framtiden ska ta ut avgifter för fartyg som passerar Hormuz.
Med andra ord måste båda parter släppa flera av sina krav om ens en vapenvila ska komma till stånd. Eller åtminstone skjuta dem på förhandlingar längre fram.
I praktiken skulle det innebära att parterna går tillbaka till det läge som rådde i februari, då Trump mitt under samtalen med den iranska regimen bestämde sig för att anfalla.
Det som fanns på bordet då var bland annat att Iran kunde tänka sig att pausa anrikningen av uran under ett antal år, mot lättade sanktioner och någon form av säkerhetsgarantier.
Men den svåraste nöten att knäcka är Hormuzsundet. Blockaden där är ett problem som inte existerade före den 28 februari, utan som har skapats av Trumps beslut att gå i krig.
Vad kan få Iran att ge bort sitt enda trumfkort till en opålitlig fiende? Det är en fråga ingen har svar på i dag.
Ändå måste den få ett svar om det ska bli slut på kriget. För att Trump skulle kunna utropa seger mitt under en global oljekris som han själv har utlöst är inte troligt.
Läs mer:
Trump förlänger Irans tidsfrist – skjuter upp attacker mot energimål
Snabba turerna i USA:s och Irans svar om samtal
