Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Roman
Lida Starodubtseva
”Hilja går”
Nirstedt/Litteratur, 208 sidor
De får syn på varandra på nätet och stämmer träff i Sankt Petersburg vid Kazankatedralen. Anna är från Omsk och berättaren är från Karelen, båda har ryska som modersmål, båda har också en finsk mormor. Det vill säga: Annas mormor var ingermanlänning och därmed en av alla dem som under det blodiga 1900-talet förvisades av och an mellan väst och öst och berövades sitt hem och sitt språk.
Anna har träffat sin mormor en enda gång och försöker rekonstruera hennes och ingermanlänningarnas historia. Hon har datorn full av anteckningar, förda på en prosa som kombinerar prat med lyrik, sarkasmer med eftertänksamhet. Så här kan hon beskriva utrensningarna i Röda armén: ”Det rör sig förstås inte bara om finnar utan också om tyskar, polacker, ester, letter, ungrare, litauer… plus basjkirer, tadzjiker och uzbeker. Kalla mig lat men jag orkar inte ta reda på exakt vilka lojaliteter de alla befarades dölja.”
Anna vet egentligen mycket lite om sin mormor Hilja, bara att hon var född 1928 och 1942 deporterades tillsammans med sina föräldrar från Leningrad, som Sankt Petersburg då hette, till Omsk. Ett litet syskon dog på vägen. 1954 började hon vandra de fyrahundra milen tillbaka till Sankt Petersburg och senare samma år födde hon en flicka, Annas mamma, som ironiskt nog gifte sig med en man från Omsk.
Inte mycket att bygga en livsberättelse på, men Anna börjar på tusentalet med Ingermanlands tidigaste historia och tar sig raskt fram till första världskriget, ryska revolutionen, inbördeskriget, utrensningarna på trettiotalet och andra världskriget. Ständiga fördrivningar och förföljelser. Berättaren läser Annas anteckningar på ett internetkafé medan hon väntar på en gravt försenad buss till Helsingfors.
Den som läst Lida Starodubtsevas debut, novellsamlingen ”En oändligt lång vår” från 2023, kommer att känna igen miljöer och personer i ”Hilja går” – en mormor från Karelen bland andra – och inte minst omsorgen om ordvalörer och stilnivåer.
Starodubtseva är översättare mellan ryska och svenska; att översätta åt båda hållen är ovanligt men hon är tvåspråkig, med ryska som modersmål och svenska som skrivspråk. Jag föreställer mig att hon betraktar varje ord som ett främmande men levande väsen som måste hanteras varsamt och precist, ungefär som när hon i Ladogasjön ser en ”djurunge av obestämd art” med ”vresig blick, håret på ända” som morrar och gnyr när fångtransporterna ”går från den högra framtassens vänstra sida till dess högra”.
Huvuddelen av boken består av Annas text, medan berättarens roll liknar läsarens: hon tar emot och reflekterar över Annas berättelse men behåller sina egna minnen för sig själv. Och nog räcker det gott med Annas berättelse, hennes snabba genomgång av ingermanlänningarnas långa historia är en läsupplevelse, inte på grund av mängden fakta – som nog är okända för många – utan för sättet som de presenteras på: personligt, utan sentimentalitet, men med stramt hållen harm.
När fokus sedan ligger helt på Hiljas vandring lyfter skildringen till en högre nivå. Nästan allt är ju fantasier, men av ett slag som skapar en intensiv närvaro- och verklighetskänsla. Vi går med Hilja, försöker sova i stark kyla, känner fingrar och tår domna, låter den sista torra skorpan smälta i munnen. Vi vet att hon överlever, att hon kommer fram till hemstaden, men vägen dit är i sanning resans mål. Så skapar denna roman minnen av förlorade minnen, inte nostalgiska, utan konkreta, drivna av nyfikenhet på var människans gränser går.
Läs fler texter av Ingrid Elam och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur