”Aalto” är det finska ordet för våg. Om det bidrog till Alvar och Aino Aaltos böljande formspråk är oklart. Men faktum är att det i Millesgårdens utställning ”Aalto. Aino & Alvar” går vågor igen i allt ifrån utställningsdesignen till Alvars klassiska ”Savoy”-vas, Ainos prisbelönta glasservis ”Bölgeblick” och den skärmvägg till vilken de båda förmodligen bidrog.
Utställningen bygger på finlandssvenska Pertti Männistös privata Aalto-samling och det kan både ses som en fördel och en nackdel. Ur den unika samlingen, som med sina drygt 1 000 objekt är världens största, har 200 objekt valts ut. Tyngdpunkten ligger på prototyper och föremål från perioden 1928-1965. Den hantverks- och designintresserade har mycket att hämta. Men den som förväntar sig arkitektur lär bli besviken.
I mina ögon känns det märkligt att i en Aalto-utställning nästan helt utelämna byggnaderna. Vi talar trots allt om en finsk nationalskatt. Alvar Aalto ses som en av 1900-talets viktigaste arkitekter, något som nyligen manifesterade sig i att 13 av parets byggnader nominerades till Unescos lista över världsarv. Bland dem villa Mairea i Björneborg, Pemar sanatorium och i Helsingfors kongresshuset Finlandia och paret Aaltos hem, numera museum.
Att utställningen är kataloglös bidrar också till en känsla av att något saknas. Skylttexterna ger genomgående ganska knapphändig information. Men sedd som ett slags sneak peak in i paret Aaltos universum är utställningen trots allt intressant.
På Millesgården vill man lyfta fram Ainos viktiga bidrag också till de projekt som signerades enbart av Alvar. Parets samarbete varade från att de gifte sig 1924 tills Aino gick bort 1949, endast 54 år gammal. De var båda arkitektutbildade och tycks ha haft ett sömlöst förhållande till sitt samarbete såväl som till gränsen mellan arbete och privatliv. Endast en skjutvägg separerade hemmet från deras arkitektkontor.
”Just så ska våra liv vara, allting på en gång”, skrev Alvar i ett brev till Aino.
Under 1920- och -30-talen mötte paret den internationella modernismen. De umgicks med arkitekter som Le Corbusier och Walter Gropius och konstnärer som Fernand Léger och Alexander Calder, vilket förmodligen bidrog till deras ambition att skapa allkonstverk. Arkitektur, möbler, belysning och föremål ingick för dem i en och samma helhet.
I slutet av 1920-talet påbörjade Alvar tillsammans med möbelsnickaren och fabrikschefen Otto Korhonen de böjträexperiment som skulle resultera i ”L-benet”, eller som Alvar brukade kalla det ”den arkitektoniska kolumnens lillasyster”.
1933 tog man patent på tekniken, som innebar att träets varma, organiska kvaliteter kunde användas även till stabila konstruktioner inom möbeldesignen. Paret Aalto skulle sedan använda den till mer än 50 olika produkter. Bland dem den ikoniska ”Pall 60”, vars trebenthet garanterar stapelbarhet. I utställningen har det byggts ett torn av några av samlarens minst 100 olika exemplar. Träslag, klädslar och färger varierar.
De stålrörsmöbler som dominerade internationellt vid den här tiden var inget för paret Aalto. 1930-31 utvecklade Alvar det som kallats hans perfekta böjträfåtölj. Det krävdes flera års experiment för att komma fram till den fribärande form som skulle resultera i Arteks modell 31. I utställningen demonstrerar fem prototyper fåtöljens gradvisa utveckling.
De ergonomiskt utformade fåtöljerna fick det passande smeknamnet ”fjäderstolarna”: de bestod ju av tunna, massiva träskivor som böjts och limmats samman, vilket gjorde dem både följsamma och sviktande.
Längre bort i samma rum böljar sig ett lågt utställningspodium fram mot ett fotografi i jätteformat. Bilden är från Pemar (Paimio på finska) sanatorium och visar tuberkulospatienter i vilosängar på sanatoriets solterrass. Ovanför dem böljar byggnadens vågformade tak.
Sanatoriet, som ritades av paret Aalto, färdigställdes 1933 och uppmärksammades snart internationellt för sin alltigenom väl gestaltade helhet. Här skulle arkitekturen underlätta återhämtning på alla möjliga vis. Bland annat med hjälp av naturligt ljus, korsventilation och solterrasser med vilosängar.
I konceptet ingick att patienterna skulle ligga utomhus minst fem timmar om dagen och titta ut över den omgivande tallvegetationen. Samtliga möbler utvecklades specifikt för platsen. Sanatoriets stolar utformades för att stödja optimal andning, handfaten designades så att vattnet skulle rinna utan att låta, färgkoder för de olika avdelningarna gjorde det lätt att hitta i byggnaden.
Till det numera stiftelseägda sanatoriet kommer i dag besökare från hela världen. Några av dem till och med för att övernatta, då en av de gamla sjuksköterskebostäderna har blivit hotell.
1935 startade makarna Aalto också, tillsammans med affärskvinnan och mecenaten Maire Gullichsen och konstkritikern Nils-Gustav Hahl, inredningsfirman Artek (som i år firar 90-årsjubileum). Namnet Artek är en hopskrivning av orden ”art” och ”technology”, vilket skulle signalera den kombination av konst och teknologi som grundarna ville inkorporera i sin verksamhet.
Jag fastnar länge framför en kopia av Arteks maskinskrivna manifest. Ett slags moodboard med text istället för bilder – där den skyhöga ambitionsnivån framgår tydligt. På ett liknande sätt som Svenskt Tenn i Sverige, skulle Artek vid sidan av möbelförsäljningen även utgöra något av en kulturscen.
Företaget skulle exempelvis producera ”utställningar av nutidskonst och utställningar som belysa tekniska och intellektuella experiment av nyhetsvärde”. Dessutom skulle Artek ”tillhandahålla egna instruktiva och propagandistiska publikationer” och poängterade vikten av samarbeten ”för ökad mondial aktivitet”.
Det var tack vare Artek som finländarna först kom i kontakt med internationell samtidskonst av nämnda namn som Fernand Léger och Alexander Calder, framgår det av en skylttext i utställningen.
Men mer information än så får utställningsbesökaren inte och det är synd. För konstellationen bakom Artek var verkligen speciell.
Konstkritikern Nils-Gustav Hahl spelade förstås en viktig roll för de ”propagandistiska publikationerna”. Men han agerade också affärsman och chef för Artek tills han stupade i finska fortsättningskriget 1941, endast 37 år gammal. Det faktum att Maire Gullichsen var arvtagare till Finlands största industrikoncern, Ahlström, underlättade rimligtvis vardagen på Artek. Att hon sedan gifte sig med Ahlströms vd Harry Gullichsen och bad paret Aalto utforma familjens residens Villa Mairea, hjälpte säkert också till att sätta formgivarduon på kartan.
På Millesgården syns spår av samarbetet till exempel i Alvar Aaltos lekfulla, knallgula och solformade trädgårdsmöbel ”Aurinko” (på svenska ”Sol”), ritad speciellt till Villa Mairea. I samma del av utställningen syns också Ainos legendariska och hjulförsedda ”Trädgårdsvagn”, en lika enkel som genial vilstol av ”skottkärrekaraktär”.
Det var under 1930-talet som paret tog sin design ut i världen och syntes bland annat på Museum of modern art i New York. Men det var när makarna Aalto visade den numera ikoniska vasen ”Savoy” på världsutställningen i Paris 1937 som den internationella karriären tog fart på riktigt.
Vasen, som tagits fram för inredningen av restaurang Savoy i Helsingfors, blev en omedelbar succé. Med sin asymmetriska, mjuka vågform avvek den från traditionellt formglas. Istället för kristall använde man bruksglasmassa och fokuserade därmed på form i stället för på exklusiva material. Vasen blåstes ursprungligen i en träform som visas i utställningen. Den gav glaset, till skillnad från de metallformar som numera används, en levande, något ojämn yta.
Under 1930-talet arbetade paret Aalto mycket med glas och Ainos serie ”Bölgeblick”, som belönades med en guldmedalj på Milanotriennalen, är liksom Savoyvasen i produktion än i dag. De koncentriska cirklarna, inspirerade av vågor, hade även en praktisk funktion – de dolde det faktum att glasmassan var av påver kvalitet.
Aino var Arteks designchef och vd från 1941 fram till sin död 1949. Butiken i Helsingfors blev ett skyltfönster för den moderna, finska livsstilen och utställningar liksom showroom såg till att den spreds även internationellt.
Men det var 1950-talet som blev guldåldern för Alvar Aaltos armaturer. De utvecklades i nära samarbete med skickliga metallhantverkare och togs ofta fram för specifika arkitekturprojekt, som restaurang Savoy, konsert- och kongresscentret Finlandiahuset och Folkpensionsanstalten i Helsingfors. I utställningen visas ett makalöst potpurri. Värt besöket bara det. Och ändå har Millesgården bara gläntat på dörren till paret Aaltos universum.
Läs fler artiklar av Annica Kvint och mer om konst på dn.se
