Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Vart jag mig i världen vänder är det krig. Och är det inte krig så hotar konflikter och katastrofer. I Sverige uppskattas Försvarets budget till 175 miljarder under 2026 för att ”öka den militära förmågan till avskräckning”. De som är diplomatiskt lagda skulle säga att det handlar om att öka vår trygghet. Vi som är realister vet att det är för att kunna hota med krig och visa att vi sitter på de stora kanonerna.
Samtidigt som den militära budgeten ökar har pengarna som läggs på klimatåtgärder minskat kraftigt. Vilket är ironiskt då militära operationer och upprustning står för en betydande del av världens klimatpåverkan.
Bara i fredstid orsakar militären cirka 5,5 procent av de globala växthusgasutsläppen. Trots det undantas försvarsmakten ofta miljöregler och deras utsläpp räknas sällan in i nationella klimatmål. När krig väl bryter ut eskalerar utsläppen dramatiskt, inte bara genom vapen och transporter, utan genom den massiva förstörelse som orsakas och sedan måste byggas upp igen.
Kriget i Gaza är ett tydligt exempel. Forskare har beräknat att utsläppen från kriget – från transport och användning av vapen, förstörelse och framtida återuppbyggnad – är större än för 36 av världens länder när alla listas. Inkluderar man åren av förberedelser respektive tid för återuppbyggnad är det större än för 102 länder i världen. Den här siffran togs fram för ett år sedan, i dag är de sammantagna utsläppen betydligt större. När kriget väl är över återstår dessutom tiotals miljoner ton rivningsmassa i Gaza, vilket inte bara är en logistisk mardröm utan också en källa till giftigt material som frigörs i miljön.
Kriget i Ukraina har släppt ut nästan 230 miljoner ton koldioxid i atmosfären. Det är i klass med vad ett medelstort industriland släpper ut under ett år. Utöver klimatpåverkan skapar kriget också akuta miljöproblem: skogsbränder, vattenreningssystem som kollapsar och förorenar grundvatten och stora mängder förstörda industrier och avfall som innehåller tungmetaller läcker ut i miljön.
Problemet är att klimatkrisen inte har några gränser, inte är en hotande stat som man kan bomba skiten ur
Ändå fortsätter vi att tala om säkerhet som något som kan lösas med vapen. Trygghet som kan köpas med hjälp av bomber, spaningsutrustning och krigsretorik.
Samtidigt som de långsiktiga hoten försvinner ur samtalet. Och det är ju inte konstigt egentligen, sådan är människan skapt, att ta itu med de mest akuta och livshotande problemen först. Problemet är att klimatkrisen inte har några gränser, inte är en hotande stat som man kan bomba skiten ur, utan en världsomfattande skugga som likt en pest infekterar varje del av världen.
De senaste årens krigshets har fört oss betydligt längre bort från 1,5-gradersmålet. Den globala utsläppsbudget som återstår innan gränsen är nådd är försvinnande liten och varje konflikt äter av det utrymme som finns kvar för ett någorlunda beboeligt jordklot. I dystopiska filmer är miljön ofta förstörd när våldet tar över. I verkligheten sker allt samtidigt. Vi rustar för krig i en värld som redan brinner.
Kanske är det mest oroande inte att krigen förvärrar klimatkrisen utan att de lär oss att acceptera den. Om världen är på väg mot sin undergång, blir det inte lönt att rädda den längre.
Läs mer om klimatfrågan i DN här.
