Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Jag har sett reklamen i tunnelbanan där ”Bolero”, Sigge Eklunds debut som dramatiker, marknadsförs med hjälp av mitt och Greta Schüldts allt annat än entusiastiska kritiksamtal i DN.
Jag har tänkt: Jaja, nöden har ingen lag. Kreativt blurbande, alltså lösryckta citat ur negativa recensioner, är en gammal tradition. Och salongen måste fyllas även om familjedramatiken i ”Bolero” var en rar men hopplös pastisch på O’Neill och Norén.
Men så kom pressmeddelandet i morse, där produktionsbolaget utnämner ”Bolero” till ”en modern klassiker”. Källa? Ingen alls, utom möjligen samma två DN-citat som i annonsen. En dementi är på sin plats: det är den inte.
Att mottagandet för Sigge Eklunds pjäs, som inte direkt fick några lovord i andra medier heller, dessutom sammanfattas som ”fantastiskt” är skrattretande skamlös pr.
Jag vill inte förminska Nordkoreas brott mot mänskligheten men tankarna går till kungörelsen att Kim Jong-il avslutade sitt livs första golfrunda på 38 slag under par.
Läs mer:
Sigge Eklund: ”Jag försöker sätta ned foten mot farmor och farfar”
Kritiksnack: Till Sigge Eklunds stora sorg är podden hans konstform
