Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Sakprosa
Carola Häggkvist och Desirée Stattin Drakenberg
”Jag är Carola”
Bokförlaget Forum, 576 sidor
Carola är snart 15 år och har precis bekräftat sin tro inför Gud. Efter konfirmationshögmässan tar prästen henne åt sidan. Han har en hälsning från himlen – Gud har en livsuppgift åt henne. ”Han vill använda dig mycket snart inför hela Sveriges folk”, säger prästen.
I Carolas självbiografi beskriver hon samtalet som det första mötet med ”det övernaturliga tilltalet”. Hon ser det som att Gud då upptäckte henne, att det bildades ett före och ett efter.
Scenen är tongivande för ”Jag är Carola”, som till stor del är mer av en predikan om hennes Gudskärlek, mindre av en historia om Sveriges kändaste kändis.
Boken är den första delen i artistens planerade serie av självbiografier. Den är skriven tillsammans med Desirée Stattin Drakenberg och ges ut i samband med Carolas 60-årsdag. Berättelsen tar avstamp i våren 2000, då skilsmässan från Runar Søgaard gått igenom. Carola har köpt en lila Pontiac som hon och väninnorna reser till Gotland med. Hon känner sig helt fri för första gången på väldigt, väldigt länge.
Därefter tecknas den välbekanta vägen från uppväxten i Norsborg till genombrottet med ”Främling”. Boken vilar på tre fundament: musiken, Gud och vägen till självbestämmande. Nästan alla händelser relateras till hennes kristna tro och Gud.
När hon 1983 deltar i Melodifestivalen har hon konfirmationsbibeln tryckt mot näsan – den luktar Jesus. Gymnasiet hoppar hon av efter att hon hörde Guds röst som sa åt henne att i stället gå i bibelskola. Och när hon ska spela in ett album med Bee Gees får hon samvetskval över att behöva sjunga ordet ”devil”.
Vissa kapitel inleds med sidor ur hennes dagbok och ger en inblick i hur det var att verka som svensk ung, kvinnlig artist i 1980-talets Sverige. Även i dagboksanteckningarna tackar hon Herren, Gud och Jesus. Men det är sällan djuplodande och tränger aldrig riktigt in i Carolas kärna.
Språket är lättsmällt och inställsamt. Sidorna fylls av imponerande detaljrikedom, där dialoger återges i sin helhet, vilket är kul för Carolaheads, men träigt i längden.
De starkaste partierna i första halvan är när hon beskriver sin ensamhet i branschen, där pappan och hennes kristna tro fungerar som stöttepelare, vilket skapar en större förståelse för hur det är att vara aktiv kristen i det sekulariserade Sverige. Ångesten hon kände då ser hon nu i efterhand som andlig kamp.
Nästan 300 sidor in berättar hon om äktenskapet med Runar Søgaard. Ett äktenskap vars bild i media länge formats av exmakens narrativ. Hon ville egentligen inte nämna honom vid namn och skriver att hon bär en djup sorg inom sig. Att hon ändå berättar ser hon som ett sätt att visa en möjlig utväg för kvinnor i religiösa sammanhang som lever i dysfunktionella äktenskap.
Redan under första mötet med Runar såg hon en blinkande, röd varningstriangel. Enligt boken ville Runar ändra hur henne bolag skulle styras, han började ta kontroll över hennes liv och diktera hur och var de skulle leva tillsammans. Under bröllopsresan började hon ana oråd på riktigt, när han på flygplanet berättade att han hade ljugit för henne: han var inte oskuld. Samtidigt hade Carola redogjort sina tidigare relationer och tvingats bränna upp bilder på gamla pojkvänner.
Själv har Carola beskrivit biografin som ”en revolt mot alla män som velat äga mig”, men trots det är det till största delen ganska svaga kängor som riktas mot bland andra skivbolagsbossen Bert Karlsson och exmaken. Jag önskar att revolten hade varit mer våghalsig.
Boken går i mål där den började. Carola är nyskild och gästar Melodifestivalen iklädd en tröja som har ordet ”Ledig” tryckt på sig.
”Jag är Carola” är en kärleksförklaring till Gud, från en människa som ser det som sin uppgift att evangelisera genom musik. Kallelsen som konfirmationsprästen förmedlade 1981 har uppenbarligen varit bränsle för henne och vägen till att förstå Carola går genom hennes relation till Gud. Men boken skulle ha tjänat på att paketeras bättre och nagelföras några vändor till för att stryka upprepningar och spänna bågen. Det förtjänar en artist av hennes kaliber.
Läs mer:
Carola Häggkvist: ”Jag är en country-dude – jag vill älska på höbalar”
Fenomenet Carola fortsätter fascinera – men det är något som skaver