Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Det är midnatt inte långt efter en midsommar. På en motorvägsled mellan en brevterminal och en hamburgerkedja ligger något mitt på vägen. Jag hinner väja, panikbromsar, går ur bilen. En igelkott, först är hon gullig, men så ser jag blodröda köttslamsor hänga ut från munnen. Tassarna är tillplattade.
Jag hör hennes rossliga andetag när jag är som närmast.
Jag ska rädda dig.
Jag börjar googla, ringer alla nummer jag hittar. En viltvårdare svarar inte. Robotröst hos länsstyrelsen. En annan viltvårdares nummer är ej i bruk längre. Hittar en massa appar, men har inte tid att registrera mig i detta väldigt akuta länge. Lång telefonkö hos polisen. En annan robotröst hos ett djursjukhus säger i telefon att detta samtal kostar väldigt mycket per minut, men de svarar.
Jag rabblar upp allt så snabbt jag kan, och hur illa igelkotten mår, och att jag ska rädda den. Människorösten jag får prata med säger kallt att det är inget att göra åt, låt den dö, och att de för övrigt hjälper djur som är tama.
Jag måste rädda dig.
Jag skriker desperat i telefon om hur trött jag är på att ingenting fungerar när man behöver hjälp.
Jag ringer Djurambulansen.
– Ja, hallå, eller, god morgon? Djurambulansen här, säger kvinnan jag precis råkat väcka.
Jag skriker desperat i telefon, jag får både med hur illa igelkotten mår och hur trött jag är på att ingenting fungerar när man behöver hjälp. Då hör jag kvinnan resa sig upp i sängen och harkla fram:
– Det viktiga nu är att du följer mina instruktioner.
Jag kommer rädda dig.
Min handduk absorberar allt blod, jag kör hem dig i mitt knä. Jag vet inte om det är tårar eller att det är en sommarnatt som gör att allt är i halvdager. Jag hör dina andetag. Jag bygger en koja av ett pappersläskflak och tidningspapper på badrumsgolvet. Ställer fram kött, du kommer kanske inte vilja äta, men det luktar säkert gott, och en skål med vatten. Du ligger i din koja när du till slut dör och begravs under en sten i skydd av en fin tall.
Tre månader senare ringer ett okänt nummer mig. Det är kvinnan på Djurambulansen vars sömn jag förstörde. Hon frågar hur det gick, jag hör hur mycket hon bryr sig om igelkotten.
– Men hon fick dö hos dig, säger hon tröstande.
– Nästa gång jag stöter på ett halvdött djur i Sverige hoppas jag det sker under kontorstid, säger jag.
Läs mer:
Sašas förra: Polisen ser mig som misstänkt avvikande. Igen och igen.
Och förrförra: Saša: Efter hundra parkeringsböter hittade jag hem i Stockholm
Alla DN:s kåserier finns samlade här.