Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Någon vecka före jul föll en kvinna i 70-årsåldern från sin balkong på Södermalm. Hon avled av sina skador. Maken sitter häktad misstänkt för mord. Dagarna före jul dödades en 55-årig kvinna med tillhygge i Boden; gärningsmannen sköts ihjäl i samband med gripandet. Natten mot annandagen anmäldes en ung kvinna försvunnen i Rönninge. Hon har nu hittats död. En person – en man som tidigare dömts för försök till kidnappning av en tioårig flicka men som numera identifierar sig som kvinna – har begärts häktad misstänkt för mord och grovt gravfridsbrott.
Tre brutala dåd, tre olika former av dödande våld – riktade mot kvinnor i olika åldrar och i olika delar av landet. Statsministern har uttryckt sin bestörtning.
Samma bestörtning uttrycktes när Miljöpartiet i april 2021 kallade partiledarna till krismöte i riksdagen med anledning av antalet mördade kvinnor. Den gången var det fem kvinnor på tre veckor. Många kvinnor har dödats sedan dess. Mycket har också hänt – men dessvärre har en del av utvecklingen gått åt fel håll.
Ett grundläggande misstag i svensk politik på området är oförmågan att rikta blicken mot kön, makt och våld. I stället stampar politiken inom ramen för en jämställdhetsdiskurs som har blivit styrande även för förståelsen av våldet.
Bakom kulturens tunna fernissa finns ett hav av sexuellt våld: praktiserat, dokumenterat, spritt och delat
Sverige var i mitten av 1990-talet ett föregångsland. Omvärlden intresserade sig för vårt arbete mot mäns våld mot kvinnor, just därför att ansatsen var radikal. Brottet grov kvinnofridskränkning och kriminaliseringen av köp av sexuella tjänster byggde på en könad analys. I det perspektivet förstås mäns våld mot kvinnor inte som ett olycksfall i enskilda mäns liv – en olycklig barndom eller en tillfällig fylla – utan som en del av en ständigt pågående process av könsskapande. Givet våldets omfattning och dess kopplingar till sexualitet blir erotiserad dominans central i hur kön skapas. De könsskapande processerna syns i praktiker som i dag sprids brett – som strypsex.
I stället för att utveckla och fördjupa förståelsen av sambanden mellan kön och våld har Sverige knutit politiken mot mäns våld mot kvinnor till en jämställdhetsdiskurs. Begrepp som representation, fördelning och ”balans” mellan könen i samhällets olika sektorer har därmed blivit vägledande också för hur vi försöker tolka erotiserad maktutövning och könsskapande dynamiker i människors levda liv.
Jag menar att detta institutionaliserar en oförmåga att se, förstå och tolka våldet – och därmed undandrar oss möjligheten att bekämpa det.
För gång på gång avtäcks sammanhang där män, från många olika håll, gemensamt har närt fantasier om och ibland också utövat grovt våld mot kvinnor. Chattar, bilder och grupper på nätet chockerar – och återkommer. Vi läser om sexdockor som ska tillfredsställa män, och om dockor som föreställer barn. Vi hör om strypsex som skadar och ibland tar kvinnors liv. Vi läser om mord och styckmord – och om sökningar som ”kvinnlig halshuggning”, där den som letar också finner. Bakom kulturens tunna fernissa finns ett hav av sexuellt våld: praktiserat, dokumenterat, spritt och delat.
Går detta att förstå – och bekämpa – med ett jämställdhetsparadigm som i grunden är liberalt fördelnings- och rättvisetänkande? Jag tror inte det. Och inget i utvecklingen tyder på motsatsen.
Samtidigt växer en könskonservativ våg i Sverige och i Europa, med en uttalad mättnad på talet om jämställdhet. En del av den unga generationen söker i stället berättelser om könens olikheter och om ”autenticitet”. Den jämställda relationen uppfattas av vissa som en påtvingad ordning – som tar ifrån både kvinnor och män en sannare vardag och en förhöjd känsla av liv. Sökandet efter andra berättelser kan därför också förstås som en reaktion på en svensk jämställdhetsdiskurs som har svårt att tala om kön och skillnad, annat än i termer av vågskålar och måttstockar.
Vi ser en utveckling där män både sluter upp bakom en profascistisk, patriarkal syn på kön och samhälle – och samtidigt kräver utrymme att bli sedda som utsatta för kvinnors våld
Det finns goda feministiska skäl att vara skeptisk mot idén om essentiellt olika könade egenskaper. Men det råder inget tvivel om att vårt samhälle ger fundamentalt olika villkor för kvinnor och män. Här har svensk jämställdhet gått vilse: den talar som om målsättningen redan vore ordning, och som om ordningen kunde mätas fram – samtidigt som våldet pågår.
Resultatet blir en ung generation som hör det tomma talet och självmant söker sig bakom kulisserna efter bättre svar. Där möter de ett internet som med oemotståndlig lätthet serverar ”sanningar” och troper ur en mörk högervåg – en ideologi av könsfundamentalism och protofascism.
Att predika jämställdhet i dessa rum är inte bara att tala mot en bergvägg. Utvecklingen är mer komplex än så – och den visar djupet i den kris vi står i.
För kvar på jämställdhetens fyrkantiga spelplan står också en grupp män som, samtidigt som maskulinitetens överordning hyllas i breda lager, tar jämställdhetsdiskursen i anspråk för att appropriera kvinnors position som våldsutsatta. Vi ser en utveckling där män både sluter upp bakom en profascistisk, patriarkal syn på kön och samhälle – och samtidigt kräver utrymme att bli sedda som utsatta för kvinnors våld. Och svensk politik ger i dag detta utrymme med anmärkningsvärd generositet.
Det räcker inte att tala om ”lika” och sedan mäta och räkna. Det bjuder tvärtom in till att förskjuta fokus: bort från kvinnors utsatthet, bort från våldets kön
Förskjutningarna inom det sjätte jämställdhetsmålet – att mäns våld mot kvinnor ska upphöra – har varit dramatiska under 2020-talet. Sverige har med beslutsamhet drivit ett symmetritänkande om kön och våld, förankrat i en social ingenjörskonst där allt ska kunna mätas, vägas och ”balanseras”. ”Kvinnors våld mot män” har till exempel lyfts fram som fokusområde, bland annat av dåvarande jämställdhetsminister Paulina Brandberg, och prioriteringarna tycks bestå.
Men inför mansvåldets omfattning och grymhet måste redskapen för att förstå våldet sökas där våldet hämtar sin mening och sin fortlevnad: i kön och makt. Vi måste kunna beskriva vår samtida, våldsamma, könade kultur som den ser ut – inte så som den passar i jämställdhetens räknesätt. Det räcker inte att tala om ”lika” och sedan mäta och räkna. Det bjuder tvärtom in till att förskjuta fokus: bort från kvinnors utsatthet, bort från våldets kön.
Kön, makt och våld måste tillbaka in i analysen, och politiken måste ta ställning: försvarar vi kvinnors rätt till fria liv – eller fortsätter vi att förklara bort varför de inte får dem?
Så länge vi undviker den frågan kommer vi att fortsätta vara bestörta men aldrig effektiva. Och priset fortsätter att betalas: En mamma, en syster, en dotter.
