Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
En gång var allt så enkelt. De engelska gentlemän som knåpade ihop fotbollens regler en gång i världen kunde aldrig föreställa sig att någon skulle vara så lumpen att han medvetet bröt mot dem. Domaren var till för att reda upp situationer där det ändå uppstod någon tvekan, och till hjälp hade han två ”umpires” från vardera laget som hjälpte till att i god och opartisk anda resonera fram en lösning.
Det var såklart ett för vackert tillstånd för att bestå. Fotbollen blev professionell och regelmakarna upptäckte till sin sorg och skräck att det visst fanns folk som mer än gärna bröt mot reglerna för att vinna. År 1901 bestämde man sig för att de där ”umpires” fick bli ”linjemän”, neutrala ämbetsmän som hjälpte domaren i hans svåra syssla – att tillämpa de där reglerna, att avgöra vad som hänt.
Fotbollen blev professionell och regelmakarna upptäckte till sin sorg och skräck att det visst fanns folk som mer än gärna bröt mot reglerna för att vinna.
Men om det ändå inte gick att avgöra? Om ord stod mot ord, om varken domare eller linjedomare sett exakt vad som hände innan forwarden föll i trängseln i straffområdet? Då måste domaren enväldigt bestämma vad som hänt för att inte matchen skulle urarta i ändlösa diskussioner. Hans beslut skulle från och med nu vara ”utan appell”. Det var den upplysta despotismens ideal förkroppsligat på fotbollsplan, det enda rationella sättet att få spelet att fungera.
Sen kom tv. Sen kom repriserna i slowmotion som avslöjade allt som hänt och som den upplyste despoten inte sett innan han fattade sitt enväldiga beslut. Snart fanns det storbildsskärmar på arenorna där till och med publiken kunde se allt det som domaren precis missat – som i VM 2010, för inte så enormt länge sedan, när engelsmannen Frank Lampards skott som varit flera meter över mållinjen ändå inte godkändes som mål. Despoten på plan var plötsligt mindre upplyst än alla andra som satt framför tv-repriserna och svor över hans klantighet. Fungerade då 1901 års överenskommelse längre? Den var förnuftig så länge det inte gick att ta reda på vad som hänt och det inte var möjligt att komma överens om vad som hänt. Men om man nu kunde ta reda på vad som hänt? Skulle inte fotbollens skapare jublande ha bejakat den möjligheten?
Despoten på plan var plötsligt mindre upplyst än alla andra som satt framför tv-repriserna och svor över hans klantighet.
Det var då vi fick VAR: videodomarsystemet som skulle hjälpa vår despot att bli upplyst på riktigt.
Jag är tillräckligt mycket vän av ordning för att alltid ha varit positiv. Är det inte en anledning att vi dras till idrottens värld, att den erbjuder visionen av en värld där fasta regler gäller, en tillflykt från tillvaron utanför kritlinjerna där ord alltid står mot ord och där den som skriker högst alltid lyckas utropa sig till segrare? Om nu Lina Hurtigs straff mot USA i VM var en millimeter över linjen, varför skulle vi inte få veta den saken istället för att tjafsa i all oändlighet om saken?
Jamen, det tjafset ”hör till”, hade jag kompisar som sa. Vadå, ”hör till”? Så är det ju alltid, tänkte jag: vilka bristfälliga system som helst har sina försvarare. De som lärt sig tjuvknepen som funkar inom det systemet, fifflarna, fuskarna, översittarna, de ”rutinerade” gamla backarna som visste exakt när de skulle nita motståndarens stjärnforward i njuren eller dra dobbarna nerför hälsenan på honom, glappkäftarna som vet exakt hur man ska sätta press på domaren.
Men om det är nån fråga detta VM närmast ha skrikit i örat på en så är det den eviga: hur långt rättvisan kan gå innan den slutar att vara rättvisa. Det finns de glasklara situationerna som kamerarepriserna lätt reder upp: bollen som är eller inte är över linjen, spelaren som är eller inte är offside. Men så finns det alla de andra som förblir svårtolkade – blir ÄNNU MER svårtolkade – ju mer de granskas: vem ”initierade” kontakten som slutade med spelarens fall i straffområdet, hur bedömer man i slowmotion rörelseenergin i manifesteras i en kollision på mittplan? Och hur lång tid är det egentligen rimligt att vänta på videodomarnas beslut om en situation där man som publik känner att preskriptionstiden borde ha gått ut för flera år sen? VAR-domarna har börjat likna deltagarna i ett seminarium om Mellanöstern som förväntas ta ställning till vilket historiskt övergrepp det är mest relevant att gräva upp ur det förflutna. Och som publik har man känt sig som om man tittar på en Christopher Nolan-film där man ideligen förflyttas genom maskhål i tidsväven till ett tidigare vägskäl i händelseförloppet, när målet man just har sett raderas ut på grund av en stämpling som (eventuellt) har ägt rum flera minuter tidigare.
Framför allt har man drabbats av känslan att detta teknologiska millimeterpedanteri ändå kombineras med en gammaldags, grov orättvisa som den bara syftar till att skyla över
Men framför allt har man drabbats av känslan att detta teknologiska millimeterpedanteri ändå kombineras med en gammaldags, grov orättvisa som den bara syftar till att skyla över. Man kan inte komma undan misstanken att fifflarna, fuskarna, översittarna vinner ändå, med hjälp av sina motsvarigheter utanför planen. Dagens tyranner – Putin i Ryssland och Trump i USA – opererar med en bedövande kombination av naken och helt oupplyst despotism och petimeterartad legalism. När alla kan se hur godtyckligt VAR tillämpas, när den förseelse som får Torsten Tåfjutt utvisad inte får Lionel Messi ens avblåst, när den orwellska paragraf 27 halas fram för att legitimera det exempellösa beslutet om att häva en amerikansk spelares avstängning som (av en händelse) råkar vara exakt det som USA:s president kräver. Då betraktar vi ett slags ”sportslighetsteater” som påminner om världen utanför kritlinjerna, där det alltid finns en advokat till hands för att förklara varför valresultatet inte är giltigt eller varför invasionen i själva verket är en befrielsehandling. Och som vi vänner av ordning någonstans godtar för att vi så förtvivlat gärna vill tro på illusionens äkthet, på det fullbordade faktum slutresultatet ställer oss inför
Jag förstår ludditerna som säger: åt helvete med allt det här, låt oss skrota VAR, låtsas att kamerorna inte finns och gå tillbaka till 1901. Ett annat maskhål i tidsväven, ett annat alternativt händelseförlopp, en annan dröm om vägskälet där den upplyste despoten utövar rättvisa. Jag tror inte att den finns, utom kanske på film.
Läs fler texter av Jesper Högström