Jodie Foster tar hjälp av Freud för att lösa mordgåta

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Dubbla språk, dubbla liv, dubbla genrer. Inte mycket är vad det förefaller vara i Rebecca Zlotowskis elegant komponerade thriller om en psykoanalytiker som försöker förstå varför hennes patient sedan många år plötsligt tagit livet av sig. Om hon nu har det. Kanske har hon blivit mördad? Inte ens genren är säkrad. Dramat blir snabbt en thriller som samtidigt har klara inslag av flyhänt komedi för att ändå kulminera i drama.

Redan från början är Lilian Steiner (Jodie Foster, på flytande franska) i fritt fall utan att veta om det. Den första patienten uteblir. Nästa kommer dit och säger upp en decennielång behandling efter att upptäckt snabbverkande hypnosterapi. Grannen kallar henne något i stil med nucka (hon måste slå upp ordet på mobilen) för att hon klagar på hans musik och hon är påtagligt ointresserad av sin vuxna son och hans nytillkomna bebis.

Efter beskedet om patientens påstådda självmord drabbas hon dessutom av ett konstigt fysiskt symptom: det rinner tårar ur ögonen på henne vilket förargligt nog gör att hon måste söka upp sin exmake ögonläkaren (Auteuil i en nästan tomtegullig roll), den enda som inte skräms iväg av hennes synbara kyla. Att tårarna skulle bero på sorg faller henne inte in förrän hon i desperation söker upp den nämnda hypnosterapeuten med högst oväntat resultat.

Överföringar och projektioner glider fram och tillbaka framför våra ögon som olika kamerafilter. Patientens make (Amalric i bättre form än på länge) lägger skulden för hustruns död på Lilian, hon i sin tur misstänker honom för mord. Eller är det dottern?

Hennes no nonsense-spelstil blir komisk när den står i kontrast till de överträdelser hon begår (som att smyga omkring i främmande mäns trädgårdar…

Allt hålls ihop och strålar samman i en punkt: Fosters hyperfokuserade spel och jämna, höga tempo. Hon drar genom filmen som på ett enda långt skridskoskär (ja, vinter-OS påverkar metaforerna). Hennes no nonsense-spelstil blir komisk när den står i kontrast till de överträdelser hon begår (som att smyga omkring i främmande mäns trädgårdar och lura ett barn att hon bara är en dröm), spänningshöjande när hon är koncentrerad analytiker/deckare och gripande när hennes känslor inte verkar vilja följa de regler hon själv ställt upp. Det är imponerande att kunna göra så mycket med en så stram liten roll.

Samtidigt som genrerna korsbefruktar varandra så tar de också ifrån varandra något. Renodlad hade ”Ett privat liv” kunnat bli en magnifik rysare, eller en galet rolig komedi, eller ett uppslitande drama. Nu blev det istället en väldigt tjusig liten film om en åldrande parisisk borgarklass och en freudiansk världsbild under belägring. Det är inte heller fel.

Se mer. Tre bra filmer med Daniel Auteuil: ”Ett vinterhjärta” (1992), ”Drottning Margot” (1994), ”Motståndaren” (2002).

Läs fler film- och tv-recensioner i DN