Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Att ställas mot Paris Saint-Germain är bland de tuffaste utmaningar som finns, det fick Manchester City erfara så fort domaren blåste i visselpipan på Etihad Stadium onsdags kväll. Första halvlek blev en kollektiv parisisk uppvisning där snart sagt varje aktion gnistrade av individuell kvalité (Vitinha! Doué! Dembélé!).
Efter helgens drabbning mot Liverpool (3–0 till City som spelade sista halvtimmen med en man mer) där banderollerna om fusk och åtalspunkter prydde halva Anfield, var PSG i alla fall en kombattant som inte direkt har marginalerna att håna Manchester City.
Paris tränare Luis Enrique önskade inför match City lycka till med sin överklagan och menade att de ”förtjänat alla titlar de tagit de senaste åren”.
På vip-läktaren satt hans goda vän Pep Guardiola, inbjuden för att skademinimera med sin blotta närvaro. På 10 Downing Street i London satt möjligen Andy Burnham och nojade över gåvorna han ska ha emottagit av Manchester Citys ägare under sin tid som stadens borgmästare.
Den brittiske premiärministerns direkta inblandning i historien visar med all önskvärd tydlighet hur integrerad elitfotbollen och toppolitiken har blivit.
Matcherna mellan PSG och Manchester City dubbades för ett tiotal år sedan till ”el Gulfico”, efter klubbarnas respektive ägare från Qatar och Förenade arabemiraten. De två diktaturerna har med viss framgång lurat lagens supportrar att tro att det primärt är sportsliga resultat på planen som drivit satsningarna. För den som orkat ta in det större perspektivet har det hela tiden varit tydligt att det börjat och slutat med geopolitik.
Målet har varit att stärka sina positioner i omvärlden när oljan börjar sina, men i det specifika fallet Qatar/Förenade arabemiraten har det lika mycket handlat om att trumfa och svartmåla varandra med hjälp av fotboll.
Det brukar sägas att det är jobbigare för PSG:s ordförande Nasser al-Khelaifi att förlora mot Manchester City än någon annan klubb i Europa, eftersom han måste rapportera tillbaka till ett Qatar som just blivit förnedrade av sin granne och ärkerival.
PSG har dömts för att kringgå Uefas financial fair play-regler vid två tillfällen (2014 och 2022) och fått böta sammanlagt ungefär 300 miljoner kronor. Precis som City befanns man ha blåst upp värdet på sponsorkontrakt långt över marknadsvärdet, för att kunna pumpa in pengar i klubbkassan från statliga företag i – Qatar.
PSG har åtminstone accepterat domarna. I förlängningen har det möjliggjort Nasser al-Khelaifis avancemang inom den europeiska fotbollsbyråkratin. Numer kan PSG-pampen också titulera sig ordförande för intresseorganisationen European Football Clubs, med en plats i det exklusiva Fifa-rådet sedan förra året. Från uppkomling och outsider från ett land ingen någonsin associerat med fotboll före 2010 har al-Khelaifi blivit en maktfaktor att räkna med inom världsfotbollen.
Manchester Citys ägare valde en annan taktik. Man har återkommande vägrat samarbeta kring insynen i klubbens finanser – ett tjugotal av de 114 åtalspunkterna man fällts för gäller just detta – och den här hösten stirrar man rakt ner i den avgrund som en potentiell relegering till den engelska andraligan skulle innebära.
Onsdagens batalj var en uppgörelse mellan två europeiska klubbar som sålt hela sin identitet till stater i Persiska gulfen och sedan fifflat med räkneverken för att etablera sig på högsta nivå. Men för all del, de bjöd på riktigt rolig fotboll.
Läs mer:
Johanna Frändén: Äntligen tycks fotbollsfusket ha nått vägs ände