Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Kulturskribent Kristofer Ahlström skrev nyligen en text om tvättstugan. På DN:s startsida var rubriken:
”Bråken i tvättstugan är det svenskaste vi har.”
Tvättstugan är tydligen utrotningshotad. Även en annan svensk klassiker lever farligt. Ska man fortsätta att leta efter det svenskaste vi har så är det få svenskar som aldrig stått i en brännbollskö.
Under skolåren har vissa köat med suget efter att få sopa till bollen och göra ett frivarv. Andra har köat med oron för att snart tvingas höra psykningar och fniss när handen sträcks efter brödspaden.
Nu syns tecken på att den här svenska kulturklenoden är på väg att försvinna från skolidrotten. Enligt P4 Sörmland har skolor i området slutat att spela brännboll.
Skönt för elever som tycker att de lektionerna varit en plåga.
Trist om det skulle bli så att elever som har samma fallenhet för bollsporter som andra har för matte eller musik inte ska få utdelning för sin talang i idrottens betyg.
Det är när företrädare för Internationella Engelska Skolan (IES) protesterar mot utvecklingen som brännbollsmatchen blir en bild av dagens Sverige.
De nya, privata skolalternativen har ofta en förkärlek för att, enligt sin marknadsföring, driva en verksamhet som ska likna hur det var förr. På den gamla, goda tiden.
Det är nästan komiskt – om det inte vore så djupt oroande – att det nu diskuteras att skippa brännboll i skolan.
Två representanter för Engelska skolan skriver i en debattartikel i Expressen:
”Det är nästan komiskt – om det inte vore så djupt oroande – att det nu diskuteras att skippa brännboll i skolan för att det anses ’psykiskt påfrestande’. Att lärare väljer bort situationer där elever behöver ’kliva fram när alla tittar’ handlar inte om idrott. Det är en fråga om vuxenvärldens kapitulation.”
Det låter som ett eko från debatten när tabellerna skulle försvinna från barnidrotten. Koleriska kritiker undrade om ungarna inte längre skulle få tävla i det här j-a landet. Att själva matcherna fortfarande handlade om att vinna eller förlora orkade de inte ta in.
Engelska skolan förespråkar ”tough love”. Det innebär i praktiken att elever ska tvingas fram att stå med brödspaden inför resten av klassen även om en bra bollträff vore som att vinna på lotto.
Den utsatthet som bristande förmåga ger finns i all skolverksamhet.
Det var lite snopet men inte särskilt jobbigt att bli utskrattad av klasskompisarna när ett tidigt konstverk tydligen hade haft helt fel färgval. Att jag är färgblind fick jag veta senare.
Det som fastnat mer var hur en musiklärare med nitisk envishet sökte efter körens falska sång. Med uteslutningsmetoden hittade han den hos mig. Bara för att jag kan ha nämnt händelsen förr var det inget som gav ptsd. Jag har mer varit fascinerad av lärarens märkliga pedagogik.
Värre var det för stackarna som stammande och med röda kinder stod inför klassen och försökte hålla något som skulle likna redovisning. Fnissandet från bänkarna gjorde kinderna rödare, stammandet värre.
Under mina barns skolgång var den stora skillnaden mot min skoltid hur mycket de fick prata inför andra. Med tiden blev de och de flesta klasskompisar rätt bekväma med det. Tack vare lärarnas pedagogik.
Och då är vi tillbaka i brännbollskön.
Hon berättar hur jobbigt det varit att bli utstirrad när det varit hennes tur att slå.
Idrottsläraren Pierre Jakobsson i Nyköping har slutat att använda brännboll på sina lektioner. Han har i intervjuer beskrivit hur det måste vara för den som ska slå när utelaget kryper närmare med vetskapen att om det blir en träff så blir den dålig.
– Det måste sänka självförtroendet något enormt, tror jag. Det ska man försöka undvika, framför allt som professionell pedagog, säger han till TV4..
En elev bekräftar i P4 Sörmland hur jobbigt det varit att bli utstirrad när det varit hennes tur att slå.
Med bra pedagogik borde det gå att skapa en miljö där psykningar och ångest inte ska vara del av något så vardagligt som en brännbollsmatch.
En väg är att skruva på sporten. I varianten sommarboll finns olika bollar att slå, sparka eller kasta ut.
Då blir man i och för sig inte av med det riktigt stora problemet med brännboll. Dötiden.
Det köas i innelaget. Det väntas på att en boll ska komma i utelaget. För de stillasittande generationerna är det här inte de idrottslektioner som behövs.
Då går det att skicka in fler bollar i spelet.
Ångesten för att slå måste ha försvunnit eftersom det var sådan snurr på spelet
I vuxen ålder var jag med om en brännbollsmatch där någon fick för sig att slå ut en andra boll. Någon annan hittade en tredje. Den slogs också ut.
Och så var galenskapen igång.
Det slogs och sprangs och kastades och skrattades i ett kaos där ångesten för att slå måste ha försvunnit eftersom det var sådan snurr på spelet.
Folk hann inte tänka på vem som var på tur.
