Fotbollslandslagets Daniel Svensson kommer släntrande i en hotellobby någonstans i New Jersey. I en korridor är det ett ordnat kaos av väskor, lådor och fotbollsmaterial. Det är spår av VM. Allt ska fraktas hem till Sverige.
Längst ner i en korridor, i ett rum utan fönster, sätter sig förbundskapten Graham Potter för en sista presskonferens. Samlar intryck och tittar framåt.
Med tanke på var landslaget nyss befann sig har Potter gjort mer än en okej start som reseledare. Laget är inte uppe på höga höjder men Sverige går att känna igen.
Sverige är vad Sverige måste vara. Ett lag.
Ett lag som vinner, kryssar och förlorar som en enhet. På gott och ont.
Kollapsen mot Nederländerna var kollektiv, i storsegern mot Tunisien spreds målskyttet.
Det fanns ingen spelare som stack ut och kunde stoppa raset, ingen speciell stjärna krävdes för utklassningen. Alternativet är ett spretigt Sverige. Det har testats med tveksamma resultat.
Det bästa och viktigaste under VM var hur Sverige tog sig samman efter Nederländerna och ordnade en poäng mot Japan.
Och när Potters Sverige kommer att gå vidare i höst är det som ett kollektiv. Inte ett lag som alltid ser ut på samma sätt. Uppställningen kan vara 5-3-2 eller 5-2-3, 4-4-2 i andra matcher.
Nyckelordet är balans. Det borde vara en självklarhet men är svårt att få till.
Under många år var Sverige ett lag med betongförsvar som kännetecken. Jon Dahl Tomasson ville nyligen få laget att vara offensivt präglat.
Potter ska blanda det där med balans som huvudpunkt och en sak är en nyhet med honom. Han väljer inte nödvändigtvis spelare som är defensivt inriktade för att hålla ihop det defensiva spelet. Lucas Bergvall kan gå före Jesper Karlström som sidekick till Yasin Ayari.
Jag skrev före VM om en fåfäng önskedröm. Att fotbollen skulle besegra Trump. Än så länge är det så det har blivit.
Trump har hållit sig i VM:s passningsskugga, spelet har varit underhållande och presidenten har lämnat walk over till alla matcher. Han hotar att komma till finalen. Den dagen den sorgen.
Då kommer jag att ha varit hemma ett tag igen och jag reser hem med nyväckta känslor.
För det svenska fotbollslandslaget. Och för landet USA.
Att vara här blev en påminnelse om att USA inte är Donald Trump.
En president kan göra mycket men inte helt förstöra och förändra allt i ett land.
För mycket är precis som vanligt. Jag har varit i USA fler gånger än jag kan minnas och varje gång jag åkte hem brukade jag ha ett sug tillbaka.
Sen vann Trump. En gång är ingen gång men när han vann valet igen och satte igång att dra USA bort ifrån vett och värdighet, då fick landet vara.
Men så snubblade Sverige in i VM. Då var det bara att åka hit igen.
Det tog inte många dagar för att känna alla blandade känslor USA skapar.
Mycket i USA är fortfarande stort och svindlande, galet och osannolikt. Gränslösheten för vad som anses normalt blir lätt komik i gränsen mellan verklighet och vansinne.
Det är lätt att tänka ”varför” när man ser hur brackigt brett och stort mycket är. Till man inser att idéskaparna aldrig ens ställt frågan.
Man beställer en hyrbil och hämtar ut ett monster.
Att USA är ett sprucket land syns inte så lätt på ytan.
Man går hem till hotellet från arenan i Frisco i Texas där Sverige haft sin träningsbas och ser bakom ena kortsidan fotbollsplaner så långt ögat når. De är 17 fullstora. 17. Varför inte?
De flesta man möter är fortfarande vänliga och öppna och samtidigt lätt frånvarande precis som alla andra gånger jag varit här. Att USA är ett sprucket land syns inte så lätt på ytan.
Men det hördes på en restaurang i ett samtal med en man och en kvinna.
De pratade om en kluven nation. De beskrev vilken chock det var första gången Donald Trump blev president.
Var vi var?
I Soho i New York. I hjärtat av demokraternas USA. Det som tycks och sägs där är bara en röst från ena sidan.
Samtalet skedde vid en bardisk. På en skärm visades dramat mellan Nederländerna och Marocko och det var speciellt. Klassiska Balthazar brukar vara är en av få restauranger på Manhattan som inte har en tv i baren.
Vad som händer sedan återstår att se.
Att det nu var en storbildsskärm även där visade att VM tagit ett grepp om USA. I alla fall i städer där matcher spelas, i alla fall när VM pågår. Vad som händer sedan återstår att se.
Hittills har VM varit en succé och trots att biljettpriserna är så höga att de ligger i nivå med många konsertbiljetter här har arenorna fyllts. Supportrar har färgat gatorna med landslagströjor. Och som svensk tar det emot att säga det men…
…Norge har verkligen gjort avtryck.
Häromdagen kom ett bevis på att rodden tagit sig in överallt. Även på rodeo.
Det där plågsamt töntiga när supportrarna låtsas ro – amerikanerna älskar det.
Poliser ror när Norges plan landar och häromdagen kom ett bevis på att rodden tagit sig in överallt. Även på rodeo.
En Texas-kväll med rodeo är det mest amerikanska jag upplevt. Som uppvärmning red en kvinna runt med en fladdrade amerikansk flagga till ”God Bless The USA”. I låttexten tackas de som dött för andras rätt att få känna frihet. Om inte amerikanska presidenter haft tics på att starta krig hade färre dött.
Mitt i den ultraamerikanska stämningen dök en man upp på en skärm i en paus. Mannen bar en norsk landslagströja.
Det räckte för att stora delar av rodeopubliken skulle börja ro.
Läs mer:
Johan Esk: Landslagets sommarromans är värd en ny chans i höst
