Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Både avsparkstid och veckodag – en tisdag ett par veckor före den franska industrisemestern – spelar förstås in: Någon eufori på Paris gator gick inte att spåra efter 3–0-triumfen mot Sverige i går. Inga glädjescener liknande de som parisarna ställde till med när PSG säkrade final och sedermera Champions League-titeln för bara några veckor sedan.
Motståndet gör förstås sitt till också. Men mest handlar det om att det här är ett landslag som skämt bort sin publik med två finalplatser i de senaste två världsmästerskapen. En åttondel är förstås inget att yvas över.
Graham Potters mannar trodde på det nästan hela första halvlek. Men när Kylian Mbappé spräckte nollan efter en fin soloräd just före paus kändes det klart. Frankrike är nämligen inte längre ett lag som lutar sig tillbaka och bevakar 1–0. De ökar istället.
Två nya mål av Kylian Mbappé, en supersonisk insats av orkestermästare Michael Olise, mål av vänstervikarien Bradley Barcola i anfallet. En dag på jobbet, vare sig mer eller mindre.
Förbundskaptenen Didier Deschamps har fått rejält med kritik genom åren för att inte ha låtit de offensiva talangerna få utlopp i landslaget. Han har anklagats för att dra i handbromsen snarare än att släppa hästarna fria, men till slut verkar också den franske förbundskaptenen ha låtit sig övertygas av det uppenbara.
När jag träffade honom inför VM envisades han med att påstå att han aldrig gett landslaget defensiva instruktioner. Han har oavsett fått leva med en rätt steril och oförlöst fotboll som adelsmärke.
Det är ingen skam att förlora mot Frankrike. Sverige åker hem med 0–3 i ryggen, det är ändå på rätt sida gränsen för när en förlust blir direkt pinsam.
Det är på rätt sida gränsen också för oss svenskar som bor i Frankrike och behöver ha kontakt med fransmän det närmaste dygnet.
Det regnade in meddelanden före avspark från både nära och avlägsna bekanta. Efter slutsignal har de flesta haft den goda smaken att inte störa.
Det här är inte ett franskt landslag som man behöver tuppa sig med. De är favoriter i alla matcher de spelar och gårdagens resultat för Sverige var det väntade, för att inte säga lite i underkant.
Det skulle inte gå och det gick inte.
Ibland får man böja sig för det oundvikliga. Ibland får man faktiskt applådera motståndaren, även om det tar emot.
Fransk press jublar över det här landslaget. Det var inte i går.
”Leta efter problem, ni”, sa Didier Deschamps med ett snett leende efter presskonferensen efter match, väl medveten om att franska medier kan bli blodtörstiga när det inte går vägen.
Men hur ska man problematisera detta?
Frankrike ställer upp med en generation som upphäver sanningen att klubbfotbollen gått om landslagsfotbollen i kvalité. Det är ytterst få klubblag som skulle ha en chans mot denna upplaga av ”Les Bleus”. De är på god väg att bli ett Harlem Globetrotters för 2020-talet.
Jag kommer bara på PSG vars spelare redan utgör stommen i landslaget.
Jag kommer också på mig själv med att gå händelserna i förväg och börja fundera över vilket landslag som alls ska kunna slå Frankrike de närmaste åren med den här offensiva armadan. Enskilda missräkningar kan så klart inträffa, också i detta VM, men det är nästan omöjligt att föreställa sig ett annat landslag som straffar Frankrike när Frankrike spelar bra.
Ousmane Dembélé är 29 år, Kylian Mbappé 27. Michael Olise har hunnit bli 24 och Bradley Barcola, 23. Désiré Doué, på bänken i går kväll, är bara 21. Det finns just nu ingen anledning att tro att de inte ska dominera landslagsfotbollen de närmaste fem åren, kanske mer.
Det är helt lugnt i Paris morgonen efter 3–0 mot Sverige. Landslagströjorna på stan är få, spåren av nationalyra obefintliga. Hittills har allt gått enligt plan, men fransmännen börjar bli luttrade efter två raka VM-finaler. Det krävs mer för att skapa eufori i Paris. Det roliga har bara börjat.
