Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Förra veckan kom uppgifter om att fotbolls-VM 2034 i Saudiarabien flyttas fram ett halvår, till vintern 2035. Enligt norska NRK:s rättighetsinköpare Espen Olsen Langfeldt, som var den som avslöjade planerna, räcker det inte att flytta fram mästerskapet till senhösten 2034 för att undvika den värsta värmen, så som man gjorde i Qatar 2022. Fifa vill förlägga mästerskapet till början på 2035 eftersom ramadan inträffar i november 2034.
Frågan om hur ramadan ska hanteras har delat toppfotbollen i flera år. I Premier League tillämpar man sedan en handfull år tillbaka näringspauser för praktiserande muslimska spelare när mörkret faller och fastan bryts mitt under match. Inom den tyska och spanska fotbollen har man hanterat situationen från fall till fall och efter den aktuelle domarens flexibilitet.
I Frankrike, där idén om en offentlig sfär fri från religiösa uttryck – la laïcité – har djupa rötter, tillåts inga pauser alls. Allsvenska domare har mandat att göra kortare spelavbrott för iftar, brytandet av fastan, och gör då upp med båda lagen om detta på förhand.
Om uppgifterna om ett framflyttat VM 2034 stämmer lär vi snart bli varse. Men tendensen att religionen får allt större utrymme inom fotbollen syns på flera håll.
Inför fotbolls-EM 2021 intervjuade jag mittfältaren Viktor Claesson, uppvuxen inom missionskyrkan, och frågade hur det var att vara troende i en fotbollsvärld där detta är mer regel än undantag på många håll utom just i norra Europa. Han svarade, något obekväm, att det inte är något han tänker på när han spelar fotboll.
Fem år senare svämmar svenska landslaget över av gudfruktiga spelare. Och de verkar tvärtom tänka väldigt mycket på Gud när de spelar fotboll.
Yasin Ayari väckte stor uppmärksamhet när han gjorde mål mot Tunisien i sommarens fotbolls-VM och firade med att falla ner i muslimsk böneställning.
Det är så här blågul islam kan se ut, menade Joel Halldorf, teolog och själv frikyrklig, i Expressen. I sin egen blogg slog han senare fast att sommarens fotbolls-VM var det mest religiösa som någonsin spelats, med exempel på en lång rad olika bönestunder och religiösa firanden i flera deltagande lag.
Men med undantag för Ayaris firande – och till skillnad från populisthögerns eviga larm om en förestående islamisering av Sverige – är kristendomen helt dominant i det svenska landslag som samlas i dag för att möta Bosnien-Hercegovina och Polen i Nations League.
Alexander Isak, Dejan Kulusevski, Lucas Bergvall, Besfort Zeneli, Roony Bardghji, Ken Sema, Anthony Elanga, Noel Törnqvist – alla har de berättat om eller visat upp sin kristna tro på eller utanför planen. Deras konton på sociala medier fylls med Bibelcitat i med- och motgång.
I dagarna släpper Fotbollsmorgon poddokumentären ”Fotboll och religion” som grottar ner sig i ämnet och bland annat ställer frågan: Är fotbollsspelare mer religiösa nuförtiden, eller är de bara öppnare med att de tror?
Det fanns säkert spelare som bad till högre makter, men det var inget samtalsämne i omklädningsrummet, berättar Anders Limpar i dokumentären om sin tid i landslaget. I Serie A däremot, där Limpar gjorde en säsong i Cremonese innan han skrev på för Arsenal, gick alla spelare till kyrkan före match på söndagarna.
Jämförelsen är intressant, eftersom katolicismen är på rejäl tillbakagång hos generation Z i både Italien och Spanien jämfört med tidigare generationer. I Serie A och La Liga kommer de religiösa uttrycken på planen numer mest från utländska spelare, ofta väckelsekristna sydamerikaner eller praktiserande muslimer från Afrika.
I Premier League, där den religiösa trenden är kanske starkast i norra Europa, syns numer så många (ofta frikyrkliga) spelare skylta med sin tro att tidningen Spectator förra året kallade utvecklingen för ”Den ostoppbara ökningen av kristendom inom fotbollen”.
De senaste generationernas invandringsvågor i Europa är förstås en förklaring till religionens återkomst. Men också etniskt svenska tonåringar vänder sig alltmer till kyrkan.
I Graham Potters omklädningsrum är numer de flesta tongivande spelarna troende på ett eller annat sätt. Huruvida det ställer nya krav på tränaren låter jag vara osagt. Men mer än en härdad sportreporter lär behöva friska upp minnena från konfirmationen om man vill förstå vilka Sveriges nya fotbollsstjärnor är på riktigt.